X
Annons
X
Recension

Gräns Vältänkt, välspelad och vacker – Gräns är ljuvlig

Flödande John Bauer-romantik varvas med dystra offentliga miljöer i Cannesprisade "Gräns". Ali Abbasis film är lika mycket kärlekshistoria som thriller, lika mycket fantasy som skogsromantik.

Eero Milonoff och Eva Melander i ”Gräns”. Foto: Triart

I en lysrörsglåmig korridor vid Finlandsfärjans landgång händer magiska saker. Eller kanske inte magiska, men åtminstone tämligen otroliga: här står nämligen tullkontrollanten Tina (Eva Melander) och hennes hyperkänslig näsa, en som omedelbart registrerar de förbipasserande resenärernas skuld, skam och smuggelgods. Hennes kollegor har inte en chans att mäta sig med henne, men så är Tina inte heller alls som kollegorna. "Ful, konstig och med kromosomfel" är hur hon beskriver sig själv, en krass förklaring till inte bara hennes sällsamma luktsinne utan också hennes grovhuggna bergatrollsfysik med tovigt hår, låg panna och en mun full av spretiga tänder.

Den egentliga anledningen till hennes utseende är dock bra mycket mer sagolik än så, men hon anar inte alls vad det kan vara förrän den mystiske Vore (Eero Milonoff) en dag hamnar vid hennes tullbord. Vore är den första hon mött som både ser ut som hon och verkar vara ungefär som hon – lika mycket varelse som människa, försedd med en glupande aptit på larver, ickebinär älskog och nakenbad i ångande skogssjöar.

Eero Milonoff och Eva Melander i ”Gräns”.

Foto: Triart Bild 1 av 2

Eva Melander.

Foto: Triart Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X