X
Annons
X
Recension

Angels in America. Del 1: Millennium Välspelat aids-drama tonar ner det poetiska

Det bästa med Malmöuppsättningen av ”Angels in America” är att alla skådespelarna omsorgsfullt arbetar med textens innebörd och gör trovärdiga roller. Regin tonar dock ned pjäsens karaktär av mytologiskt drömspel, skriver Theresa Benér.

Henrik Svalander och Mattias Linderoth i ”Angels in America”. Foto: Emmalisa Pauly

I en av de många djuplodande monologer som bär Tony Kushners kultpjäs ”Angels in America” resonerar rollfiguren Louis kring begreppet Amerika. Han ser det inte som en monolitisk majoritetskultur utan som en brokig mosaik av minoriteter, sammanfogad i och av den politiska dialogen. Pjäsens roller är i sig exempel på denna heterogena amerikanska palett: här samspelar mormoner, judar, katoliker, färgade, vita, homo- och heterosexuella, eliter och underklass, konservativa och liberaler.

”Angels in America” från 1990 är inte bara en fresk över sin samtids USA, det är en barock fantasi över den västerländska civilisationens mångfald, utmaningar och möjligheter inför det nya millenniet. 90-talets aids-epidemi – en modern pest – sätts som metafor för en kris i denna modell, och pjäsen utforskar hur människor omförhandlar sin samexistens.

Sven Boräng och Fredrik Gunnarson i ”Angels in America”.

Foto: Emmalisa Pauly Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X