Annons
X
Annons
X

Nostalgifest med Roxette trots regnet

Det börjar med regn. Slutar med regn. Däremellan ännu mera regn.

Roxette spelade på Sjöhistoriska på lördagskvällen.
Roxette spelade på Sjöhistoriska på lördagskvällen. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Jo, konserten med Roxette på gräsplätten framför Sjöhistoriska museet kommer man att minnas som en osedvanligt blöt, kall och blåsig historia.

Inte för att det bekommer de 13 000 trogna, mogna och förnuftigt klädda Roxette-supporters som kommit. De flesta med en önskan om att återigen få uppleva sin ungdoms musik. Något som gör Gessles fråga "minns ni 80-talet?" till kvällens onödigaste. Klart att vi minns.

Klädda i färgglada regnkläder, många med företagsloggor, blir alla barnsligt lyckliga, danssugna och allsångsrusiga när Gessle mot slutet radar upp monsterhitsen: "It must have been love", "Dressed for success" "Dangerous", "Joyride" (fyndigt inledd av gitarristen Christoffer Lundquist med en busig snabbversion av Burt Bachararachs "Raindrops keep falling on my head"), "Listen to your heart" och, slutligen, "The look".

Annons
X

Kalenderbitaren Per Gessle har alltid ett jubileum att fira. Antingen något relaterat till solokarriären, Gyllene Tider eller, som nu, Roxette.

Den turné han är ute på - XXX 30th Anniversary Tour - inleddes i Ryssland 28 oktober förra året och är en slags smygstart på nästa års jubileum, det som är ägnat Roxettes trettio år som grupp.

Den version av gruppen vi möter i regnet är en trygg och stabil sådan, med musiker som jobbat både med Roxette och Gessles och Fredrikssons soloutsvävningar.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    **Ljudet är oklanderligt **och dragningen av gruppens tidstypiskt stela 80- och 90-talslåtar åt ett mer elastiskt rockigt 70-tal innebär att det egentligen låter bättre idag än då det begav sig. Gitarristen Christoffer Lundquist och klaviaturspelaren Clarence Öfwerman gör genomgående snygga små inpass och får "Crash! Boom! Bang" att låta nästan symfonirockig. Pluspoäng för det.

    Vokalt är det mer svajigt. Per Gessle har ju inte mycket till röst, men väsandet har gett karaktär åt såväl Roxette som Gyllene Tider och hans solomaterial. Inte mycket att orda om.

    Då är det mer problematiskt med Marie Fredriksson. Märkt av den cancer hon besegrat förblir hon sittande konsertens alla 90 minuter och kämpar mer eller mindre påtagligt både med bärkraften och tonhöjderna. Inledande "Sleeping in my car" låter inget vidare men sedan är det som att hon sjunger upp sig.

    Att hon inte når de höga tonerna spelar mindre roll. Tvärtom gör det låtarna intressantare och mindre jobbigt pastelliga när hon lägger rösten en bit längre ner än i originalen. Plötsligt uppenbaras stråk av sårbarhet och en överraskande tyngd, något som inte direkt brukar utmärka Gessles låtar.

    **Snart trettioårsjubilerande **Roxette är och förblir en väloljad nostalgifest för MTV-generationen. Låtlistan innehåller bara en låt från modern tid, "She's got nothing on (but the radio), från 2011 års "Charm school", men det finns inga tecken på att några av de inblandade, på och nedanför scenen, skulle vilja lägga av. Jag kan tycka att det går på rutin men blir ändå imponerad av hur gruppens musikmaskineri och publikens entusiasm håller från start till mål. Trots det idoga regnandet.

    Annons

    Roxette spelade på Sjöhistoriska på lördagskvällen.

    Foto: Viktor Wallström/Rockfoto Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X