X
Annons
X

Gunnel Vallquist: Vallfärd till Combray

Fil. mag. Gunnel Vallquist har vallfärdat till Marcel Prousts Combray, där Sällskapet Marcel Prousts Vänner varje år hyllar minnet av minnets diktare. Hon kom tillbaka som en trogen medlem av sekten och berättar om sin resa i dagens artikel under strecket.

Parken Pré Catelan i Combray.
Parken Pré Catelan i Combray. Foto: IBL

Fransmännen samlas gärna i små litterära kotterier, man frestas ibland att säga sekter, stiftade för att främja minnet av någon stor författare och studier av hans skrifter. Det vimlar av föreningar med namnet Société des Amis de N.N., och man företar också litterära vallfärder, d.v.s. andäktiga resor till sådana heliga orter där någon vitter idol framlevat en större eller mindre del av sitt liv.

Det händer att en litterär vallfärd kan sammanfalla med en religiös. Så är fallet för den som vill färdas i Péguys eller Huysmans spår till Chartres, dit de båda stora konvertiterna på sin tid drog som pilgrimer för att söka bot eller frid för sin själ och om vars katedral de skrivit sidor som präglas av två mycket olika temperament men en lika stark inspiration. Péguys dikter till Notre-Dame de Chartres och Huysmans La Cathédrale är fortfarande bestsellers i de talrika bok- och papperslådorna i den lilla staden, dit hundratusentals besökande strömmar varje år. Det var i avsikt att förena sig med Péguys minne som sju studenter från Paris under kriget till fots företog en pingstvallfärd till Chartres; deras skara växte för varje år och har nu mer än tusendubblats.

Notre-Dame de Chartres är förvisso den skönaste och mest levande av katedraler, och även den mest älskade. De sjuhundraåriga glasfönstrens regnbågsskimrande prakt, de mäktiga portalerna med sitt unika skulpturgalleri, tornspirornas trotsiga kast upp mot skyn – allt detta är hänförande skönhetsupplevelse och, för den som en smula kan läsa formernas symbolspråk, en mäktig, teologiskt solid predikan. Den resande som kommer till Chartres känner sig verkligen varje gång fyllas av glädje: skönhetsglädjen inför den nära nog absoluta fulländningen.

Annons
X

Detta "nära nog" måste tyvärr komma med. Ty katedralen bär sedan 1700-talet ett profanerande brännmärke: koret, vars världsliga inredning skarpt och pinsamt kontrasterar mot helheten. De med skär stuck överklädda pelarna förbinds av marmorstycken som upptas av mediokra reliefer, vilka på tre sidor omger högaltaret. Detta dignar under den förkrossande tyngden av en jättegrupp skulpterad av Bridan (1773). Ur något som närmast kunde betecknas som en stuvning av amoriner (hela och styckade) väller upp en segervisst gestikulerande kvinnogestalt med starkt sensuella drag och enfaldigt ansiktsuttryck. Gruppen benämnes – Marie himmelsfärd… Det är en gåta hur denna skamfläck alltjämt har kunnat lämnas kvar på en plats, där en ädel, ren och sober stil annars överallt gläder ögat och stämmer sinnet till ro.

Från Chartres är det inte mer än två och en halv mil till en annan haut-lieu de l’esprit français, nämligen Illiers, Marcel Prousts Combray. Jag tog tåget dit en förmiddag i april när den oändliga Beauceslätten låg badande i solljus, med det gröna spirande vetet, äppelträdens jättebuketter, ginstens gula färgklickar och raderna av nyutspruckna popplar med brunröda, klibbiga blad. På tåget siktade jag genast ett par själsfränder: en äldre, kanske väl soignerad gentleman tillsammans med en ståtlig ung vän måste helt säkert vara ett par Amis de Marcel Proust! Mycket riktigt, de steg av i Illiers liksom jag själv, men där skildes våra vägar, ty den i Frankrike heliga lunchtiden var inne, och Illiers har två restauranger. Jag ställde mina steg till den äldsta av dem – tyvärr inte längre den Auberge de l'Oiseau Flesché från vilket den unge Proust kände de aptitretande ångorna tränga ut utan en annan, som varit värdshus sedan fjortonhundratalet och utgör ett gott exempel på fransk restaurangkultur utanför kategorien grand luxe.

Denna artikel var införd i SvD den 6 maj 1953.

Efter avslutad måltid begav jag mig till ordföranden i La Société des Amis de Marcel Proust, som beredvilligt ställt sig till förfogande som ciceron i Combray. Denna société räknar ungefär femhundra medlemmar i många olika länder; den utger varje år en bulletin av litterärt intresse och samlar sina trogna till en årlig sammankomst i Illiers. Dessutom tillhandahåller den alla upplysningar om Proust som tänkas kan, bibliografi på alla språk etc. (Själv fick jag reda på adressen till Prousts före detta hushållerska Céleste, som fortfarande är i livet). Monsieur Larcher, så var ordförandens namn, visade mig med stolthet på en översättning till japanska av Maurois utomordentliga Proustbiografi. När får vi se en svensk översättning av denna bok?

Vi startar på vår vandring i den idylliska lilla staden. Mycket tycks inte ha förändrats sedan den lille Marcel kom hit på påskferierna för att bo hos tante Léonie, göra heder åt Françoises rikliga måltider och drömma bort eftermiddagarna vid en bok i trädgården. Det är bara bilarna och motorcyklarna på vägen utåt normandiska kusten, som utgör en störande anakronism. Annars ligger Combray försänkt i den soldränkta middagsslummer man så väl känner igen från Du Coté de chez Swann.

– Här, Mademoiselle, säger monsieur Larcher, ligger tante Léonies hus; hörnfönstret är just det från vilket hon iakttog alla kommande och gående utanför på gatan. På baksidan, åt trädgården, har vi fönstret till Marcels rum, och där syns också den stora trädgårdsporten där Swann brukade komma om kvällarna. Ni minns att han ringde på en särskild liten spröd klocka som användes av vännerna i huset. Vi hoppas snart kunna sätta upp den klockan, som finns bevarad – men ännu ligger vi tyvärr i process om huset.

La Société des Amis de Marcel Proust skall överta byggnaden och tomten, som f.n. är i kommunens ägo, öppna den för pilgrimer och inrätta ett bibliotek däri. I dag kan vi tyvärr inte få se huset annat än från gatan.

Vid torget ligger, omgiven av hus bland vilka åtskilliga med proustska anor, den gamla kyrkan, som Proust så vältaligt och kärleksfullt beskrivit. Man erinrar sig hans skildring av le mois de Marie, aftonandakterna i maj, då högaltaret stod prytt med hagtornsblom: "Mellan ljusen och de heliga kärlen stack de fram sina grenar, sammanbundna som en festgirland, vars skönhet ytterligare förhöjdes av det gröna bladverket, ymnigt bestrött, som en brudklännings släp, med små buketter av bländvita blomknoppar".

– Här är bron där familjen Proust mötte monsieur Legrandin och aldrig lyckades få ur honom något svar om hans bekanta i Balbec…

Ja, porträttet av Legrandin hör också till de odödliga i Prousts verk – en skildring av snobbismen fullt i klass med La Bruyéres Caractères. Vi stannar på bron. Ån, Loir, eller, som Proust kallar den, Vivonne, är föga imponerande. Jag spejar förgäves efter de berömda näckrosorna, men ån har nyligen blivit "rensad", och inga näckrosor finns kvar. Nåja, det är i alla fall inte den årstiden.
– Invid bron är den plats där Proust alltid såg samma fiskare sitta – den enda person i Combray han aldrig lyckades identifiera. Min ciceron berättar att en amerikanska som besökte Illiers på detta ställe utropade: – Men var är fiskaren?

Ängarna kring Vivonne med deras rikedom av lysande smörblommor känner jag också igen, och bortom dem – men så nära, man märker att Proust när han skrev hade i minnet barndomens allt förstorande perspektiv – ruinerna av den gamla borg som fordom varit "grevarnas av Combray" befästa residens.

Nu har vi hunnit fram till Pré Catelan, den trädgård där Proust brukade tillbringa sina söndagseftermiddagar med att läsa och som nu är fridlyst som site littéraire och väl bevarad i sitt tidigare tillstånd. Det är en paradisisk tillflyktsort, inbäddad i lummig grönska, där lagern doftar och fåglarna drillar och där ett konstgjort vattendrag slingrar sig genom det mjuka gräset. Här förstår man till fullo den extatiska andakt och frid som bemäktigade sig den lille Marcel när han försjönk i böckernas värld, endast då och då avbruten av timslagen från kyrktornet, dämpade och fjärran, mjukt förklingande i eftermiddagshimlens blå oändlighet.

Pré Catelan (uppkallad efter den berömda trädgården i Bois de Boulogne) var en park tillhörig Marcels onkel; Proust skildrar den både i Du Côté de chez Swann och i uppsatsen Journées de Lecture som ingår i Pastiches et Mélanges. Det är den som fått utgöra mönster för parken kring Tansonville, Swanns egendom, och det är den som omgärdas av den berömda hagtornshäcken, så hänförande beskriven i Du Côté de chez Swann och genom vilken berättaren första gången fick se Gilberte. Som man kanske erinrar sig, såg han henne också genom en regnbåge av vattenstänk, bildad av de fina strålar som sprutade upp från hålen i en vattenslang. Döm om min häpna förtjusning när monsieur Larcher helt allvarligt drar mig med till ett redskapshus, där samma slang bevaras som fanns där på Prousts tid, räddad undan förgängelsen av fromma och minnesgoda läsare! Här står man sannerligen inför exakt samma psykologiska företeelse som på andra våglängder tar sig uttryck i ett visst slags helgonkult på vilken Lisieux är ett gott eller om man så vill beklämmande exempel!

I parken finns också ett till formen och belägenheten poetiskt hemlighus, om vilket monsieur Larchers finkänslighet förbjöd honom att orda i damsällskap, men jag tror mig inte ta fel om jag identifierar det med den lokal som i romanen placeras på översta våningen i tante Léonies hus, från vilket man omöjligen kunde ha den inspirerande utsikt som Proust beskriver och som tämligen väl överensstämmer med utsikten från kullen i parken. Det lilla huset har sin betydelse för Marcels ungdomsupplevelser.

Rundvandringen är slut. Jag har sett Combray, identifierat platser, återkallat personer och händelser i minnet, levat ett par timmar med Marcel Proust, inspirerad av hängivelsen hos en trogen sektmedlem. Innan tåget går återstår mig endast en sak: att dricka te. Och var skulle jag göra det, om inte på det konditori där familjen Proust varje söndag efter högmässan hämtade en stor kaka… Och vad skulle jag beställa till mitt te, om inte en madeleine? Ty det var när Proust, många år efter händelserna i Combray, doppade en madeleinekaka i sitt te som han genom en smakassociation plötsligt återfann hela den barndomstid han trott för alltid förlorad. "Så uppstod ur min tekopp alla blommorna i vår trädgård och i Swanns park, näckrosorna i Vivonne, folket i staden och deras små hus, kyrkan och hela Combray med dess omgivningar." Det är denna upplevelse vi har att tacka för en av litteraturens mest inträngande analyser i minnets funktion och för de femton volymer som utgör A la Recherche du Temps perdu.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Parken Pré Catelan i Combray.

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 6 maj 1953.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X