Bög i folkhemmet. En memoarVälkommen inblick i dold homohistoria

Montage: SvD.
Montage: SvD. Foto: IBL/TT

Mötesplatserna var pissoarer och buskar i centrala Göteborg. Arne Nilssons ”Bög i folkhemmet” är en ärlig berättelse om det manliga homolivet under det sena 60-talet och tidiga 70-talet, men också om flykten från klass, religion och ursprung.

Under strecket
Publicerad
Annons

Varför rymmer den svenska samtida litteraturen så få memoarer om homosexuella mäns och kvinnors liv? Det frågar jag mig när jag läser Arne Nilssons bok ”Bög i folkhemmet”. Beror det på att det är svårt att skriva om dessa saker i en värld där en ärlig skildring kan ge upphov till kritik, både från homofober och från en hbtq-rörelse som är mån om att inte demoniseras eller ge vatten på kvarn till alla som söker framställa gayvärlden som en dekadent, sexfixerad eller manshatande plats? Eller är förklaringen helt enkelt att många dog i aids-epidemin och de som överlevde var för traumatiserade för att orka sätta sina erfarenheter på pränt? Det tog till exempel Jonas Gardell 30 år att skriva om perioden, och då i skönlitterär form.

Arne Nilssons bok slutar innan epidemin kommer och nämner den inte ens vid namn. Hans mål är i stället att berätta om ett relativt vanligt bögliv i 60- och 70-talens Göteborg, en klassresa från arbetarområdet Guldheden till en medelklassig lägenhet vid Sveaplan, från grabbgäng han inte känner sig hemma i till homoliv med mondäna män och kvinnor inom kreativa yrken. Det är också en inblick i hur folkhemmet förändrade livet för homosexuella män, som fram till mitten av 1900-talet interagerade som ”riktiga män” (oftast ensamstående ur arbetarklassen som inte sågs som homo) och ”såna” (feminina män, även kallade ”sjanor”). ”Byggandet av folkhemsförorter bidrog till att ’riktiga karlar’ mer knöts till heterofamiljen och drogs bort från det manliga homolivet”, skriver Nilsson.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons