X
Annons
X

Välkänd soldat som förändrade en nation

När översten har talat i ungefär en halvtimme lutar sig Nils-Börje Stormbom mot mig och viskar: "Någon måste stoppa honom!"
Översten har då hunnit tala om för de församlade krigsveteranerna, att de ännu har möjlighet att upplysa landets ungdomar, "om de värden ni var villiga att ge allt för." Dessutom har sex scouter tågat nerför festsalens mittgång för att nerlägga en krans vid stadens krigsmonument och Österbottens militärmusikkår stämt upp den mollstämda Narvamarschen. De av åskådarna som inte sitter i rullstol har då stått upp som en man och vänt sig på sina platser som figurerna på ett medeltida ur för att följa kranspatrullen med blicken. När Nationella Veterandagen firas på stadshuset i Vasa kan man vara svensk civilist så mycket man vill, men då önskar man ändå att man hade en medalj att hänga på bröstet.
Nils-Börje Stormbom har flera. Men han talar inte gärna om dem. Han har ett distanserat, lite ironiskt sätt att tala om de stora minnena. När jag är ofin nog att fråga om medaljraden han har på
bröstet: "Nå, lite betydelselöst krimskrams, bara." Som inledning till en anekdot från slaget vid Tienhaara: "Dethär är absolut inget att skriva om, men..." Om sin tid i civilförsvaret under vinterkriget: "Då hade jag nöjet att se mina första massakrerade lik."
Han är trots allt inte bara krigsveteran, utan dessutom översättare av Väinö Linnas "Okänd soldat", en av de största uppgörelserna med den krigiska patriotismen som världslitteraturen skådat.

Hemma hos Nils-Börje och Anja Stormbom på Kyrkoesplanaden i Vasa hänger en gammal skämtteckning i original. Den är gjord av Kari Suomalainen, legendarisk medarbetare i Helsingin Sanomat, och den ställer två krigsskildrare mot varandra. Johan Ludvig Runeberg framställs himlande av upphöjd skaparglädje och omgiven av de ädla figurerna ur Fänrik Ståls sägner. Hans moderna motsvarighet, däremot, närmast hånflinar över skrivmaskinen och omges av ett osannolikt sjaskigt sällskap, orakade, smutsiga busar i säckiga uniformer som går med händerna i byxfickorna och
spottar åt en stackars lotta. Bildtexten förklarar att den ene gör ideal av smuts, men den andre gör smuts av ideal. Den avbildade, Väinö Linna, föredrog att uttrycka saken så, att han hade befriat Finlands folk från Nummer Femton Stolts persedlar.
Nils-Börje Stormbom har sin del i det befriandet. Han är krigsveteran och gammal murvel - kulturredaktör på Hufvudstadsbladet i Helsingfors mellan 1951 och 1964 - men han är också mannen som gjort att fyra oförglömliga böcker finns i lika oförglömlig svensk översättning. I dag är han 77 år gammal, en pigg liten herre i spetsigt skägg som ägnar dagarna åt att sitta i en "jävla källare" på Vasabladet, där han en gång började sin bana, och forska i en presshistoria. Men när han fått av sig kavajen med medaljerna och sjunkit ner i sin fåtölj har han inte svårt att minnas när han själv arbetade på Hufvudstadsbladet och Väinö Linnas "Okänd soldat" var stridsfrågan för dagen.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X