X
Annons
X
Recension

Främlingen Välkänd främling med ny ton

UNGDOMSVERK ”Främlingen”, Albert Camus roman om hur det känns att vara ung och försöka hitta en ordning i det absurda kaos som kallas livet, har kommit i nyöversättning. Jan Stolpe fångar skickligt originalets nakna ordflöde, skriver Thure Stenström.

Finns det någon roman som satt lika djupa märken efter sig hos generationer av europeiska ungdomar som
Albert Camus Främlingen ? Särskilt för dem som var unga på 1940-talet, antingen de sedan bodde i Rumänien eller vid Nordkap, var det romanen som alla kände till eller åtminstone romanen som alla skulle ha läst. I hur många klassbibliotek i svenska gymnasier ingick inte ”Främlingen” som obligatorisk lektyr, på hur många regementsluckor och studenthem diskuterades inte ”Främlingen”? Den var ju romanen som handlar om hur det känns att vara ung och försöka hitta något slags ordning i detta absurda kaos som kallas livet. Och som så hisnande träffsäkert skildrar ungdomens sensualitet och oresonliga livsextas.

Idag ligger Camus tidiga ungdomsverk, romanen ”Främlingen” och den filosofiska essän ”Myten om Sisyfos”, oändligt långt borta. Vi har fått ”Främlingen” på distans, vilket inte hindrar att det är eller fortfarande borde vara en plikt för både unga och gamla att ha läst den. I dagarna har Jan Stolpe utkommit med en ny översättning, som med sitt vardagliga, avspända och nedskalade tonläge vida överträffar Sigfrid Lindströms mer högtidliga gamla. Den fångar skickligt det torftigt nakna, nästan Hemingwayliknande ordflöde som i originalet utmärker huvudpersonen Meursault och som Sartre så skickligt fångat i en intressant analys i sina ”Situations”.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X