Annons

Nobody knows I’m hereVälgjort – men filmen väljer bort den svåra frågan

”Odjuret” Memo (Jorge Garcia) och ”skönheten” Marta (Millaray Lobos) i chilenska långfilmen ”Nobody knows I’m here”.
”Odjuret” Memo (Jorge Garcia) och ”skönheten” Marta (Millaray Lobos) i chilenska långfilmen ”Nobody knows I’m here”. Foto: Netflix

Varken det filmiska hantverket eller skådespeleriet går att klaga på. Men den chilenska Netflix-filmen ”Nobody knows I’m here” väljer en klassisk ”skönheten och odjuret”-berättelse i stället för att våga ställa lite svårare frågor.

Under strecket
Publicerad

Ett störande moment i många sagor är alla dessa förvandlingsnummer. Ta ”Skönheten och odjuret”, till exempel. Det vore ju avgjort mycket intressantare om inte odjuret ”egentligen” vore något annat – en skön prins. Det vill säga: om Belle verkligen drogs till odjuret som just odjur och inte anade en skön prins under den ruffiga exteriören. Prinstiteln och förtrollningen blir en billig skenlösning på ett problem som i själva verket kräver mer arbete.

Och det är litet grann samma sak i den chilenska Netflix-filmen ”Nobody knows I’m here”. Vi vet redan från början att Memo (Jorge Garcia) inte är helt igenom något odjur. Det må så vara att han ser ut som någon som sökte en roll i ”Motorsågsmassakern” men ratades eftersom han skulle skrämma slag på publiken alltför tidigt. Han är stor som två hus och lever med sin morbror på en ensligt belägen fårfarm. Han är vresig och svarar ogärna på tilltal. Men vi vet ju att han är en känslig själ som i hemlighet syr glittriga scenkläder åt sig själv och fantiserar om glansfulla framträdanden och att få träda ut i strålkastarljuset.

Annons
Annons
Annons