Annons
X
Annons
X

Valfriheten har sänkt kvaliteten i skolan

Den svenska skolan tappar stort i både kunskap och likvärdighet, jämfört med skolor i andra OECD-länder. Förklaringen är lika enkel som kontroversiell – valfriheten i alla led; för elever, lärare och föräldrar och politiker, har sänkt det svenska skolsystemet till en nivå under OECD-genomsnittet. Efter att ha hanterat skolan som en experimentverkstad under 20 år måste politikerna på nationell nivå nu ta sitt ansvar, skriver Metta Fjelkner, ordförande Lärarnas Riksförbund.

I förra veckan visade PISA-undersökningen att Sverige fortsätter tappa i både kunskaper och likvärdighet gentemot andra jämförbara länder. Reaktionerna blev förstämning och förvirring. Sverige håller på att förlora positionen (alternativt har redan förlorat) som en kunskapsnation.

En viktig orsak är att istället för att bygga en likvärdig skola av hög kvalitet för alla elever, har politiker talat sig hesa för valfrihet och privata ägande, något som resulterat i ett segregerat och svåröverskådligt skolsystem.

På mer klassrumsnära håll har det proklamerats individualisering och lärande på egen hand för eleverna i skolan, även detta utifrån ett valfrihetsperspektiv. Strukturerad undervisning av lärare hörde det förgångna till. Lärande sker bäst genom stöd och handledning, inte genom undervisning. Att över huvud taget tala om lärare och undervisning ansågs kontroversiellt.

Annons
X

Tillsammans har politiker från båda blocken trasat sönder den svenska folkhemsskolan. Den har i efterhand smutskastats och anklagats för att stöpa alla i samma form.

Jag menar att många som talar om likvärdig skola idag gör det yrvaket när man blivit varse konsekvenserna av reformerna på 1990-talet. Det finns ett ord som, oavsett sammanhang, väger tyngre än likvärdighet, nämligen valfrihet. Och denna valfrihet begränsar sig inte till valet av privat eller kommunal skola.

Det har handlat om att politikerna på lokal nivå själva ska få välja hur de vill sköta skolan, att politiker och ägare ska få välja om de vill lägga ut undervisningen på entreprenad eller inte, att föräldrar ska få välja i vilken skola deras barn ska gå, att lärarhögskolorna själva ska få välja hur de ska utforma sina lärarutbildningar, att lärarstudenterna ska få välja vilka kurser de tror sig behöva i sin lärarexamen, att arbetsgivare ska få välja om de vill anställa behöriga lärare eller inte, att skolor själva ska få välja hur man inom ramen för timplanen ska lägga upp undervisningen grundskolan, vilket ställer till det för elever som byter skola, om att rektorer och lärare fritt ska få välja pedagogiskt innehåll och metod, om att eleverna ska få välja vad de vill göra i skolan – till exempel om de ska läsa moderna språk eller inte, att skolor ska få välja ut elever genom tester och betygsintag, och så vidare.

Låt mig klargöra att det inte är valfriheten i sig som är problemet utan att valfriheten inte kopplats samman med ett kvalitetskrav i den meningen att skolan skall vara likvärdig, alltså lika bra var den än finns. Genomgående har man struntat i kvalitetsaspekterna. Valfrihet var lösningen, lärarna och traditionell undervisning definierades som problemet.

Lärarnas Riksförbund har alltid stått upp för strukturerad och lärarledd undervisning, oavsett ideologiska påbud. Likvärdig utbildning innebär att skolan ska kunna kompensera för ogynnsamma förutsättningar hos eleven, eftersom alla elever har rätt att nå målen. Så är det uppenbarligen inte idag.

Efter turbulensen med skolreformerna på 90-talet måste vi en gång för alla bestämma oss för hur vi vill att vår gemensamma skola ska se ut, och vad vi vill att den ska uppnå. Är det likvärdig utbildning av högsta kvalitet för alla elever i Sverige, oavsett bakgrund och var man bor, är enda lösningen att staten åter tar ett huvudansvar för skolan.

Ett statligt ansvarstagande kräver att skolan finansieras på nationell nivå, att delar av den näst intill obegränsade valfriheten vi blivit vana vid begränsas, och att kommunernas uppdrag inom skolområdet kraftigt beskärs. Friskolorna ska finansieras statligt och stå under tydligare statlig kontroll. Politikerna måste se bortom det lokala självstyret och det ständiga lovordandet av privat ägande och vinst – det är eleverna och därmed Sveriges framtid det gäller.

Utan ett tydligt statligt ansvarstagande för skolans kvalitet och likvärdighet kan vi bara drömma om svenska nobelpris och minskade klyftor i samhället. Ett litet land behöver stora kunskaper, och dessa kunskaper måste alla elever få möjlighet att ta del av.

METTA FJELKNER

ordförande Lärarnas Riksförbund

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X