Annons
X
Annons
X

Välförtjänt seger för Anna

Anna Bergendahl ska representera Sverige med bidraget This is my life i semifinalen till Eurovision Song Contest i Oslo. Det stod klart sedan 1 754 904 telefonröster lagts ihop med röster inhämtade från fem svenska och sex internationella jurygrupper. Salem Al Fakir och Eric Saade kom på andra respektive tredje plats.

Jodå, det var rätt låt som vann. Anna Bergendahl har strålat av Melodifestival-lycka från första deltävlingen och hennes bidrag, komponerat av Bobby Ljunggren och Kristian Lagerström, är en söt och snyggt konstruerad poplåt för både barnbarn, morföräldrar och alla däremellan. Husdjuren inräknade. I grunden är det en ganska simpel folkpopmelodi men den byggs upp till en slags behärskad gospeleufori som passar den artonåriga Idol-Anna lika bra som de röda gympadojor av okänt märke som hon bär. Sa jag att hon sjunger den fint och innerligt också?

Det fanns inget möjlighet för något bidrag att skrälla på finalen. Med svenska och internationella jurygrupper, som valde Salem Al Fakir, och en okänd och totalt oförutsägbar grupp telefonröstande folkbokförda svenska medborgare, som valde Anna Bergendahl, kunde precis vem som helst vinna. Att Salem Al Fakir och Eric Saade placerade sig på andra respektive tredje plats är inte så mycket att säga om. Fakiren är bra men medverkade inte med någon av sina bättre låtar, Eric Saade hade sin dusch att förlita sig på. Båda var favorittippade. Tycker lite synd om Timoteij-tjejerna, som nästan var på väg att skrälla, och Peter Jöback, som antagligen tar sin förlust hårt. För att inte tala om Andreas Johnson.

Om Anna Bergendahl och This is my life kommer ta sig vidare från semifinalen i Oslo den 27 maj är det förstås omöjligt att sia om. Men vid en snabb genomlyssning av de bidrag som redan kommit ut på nätet - en sedvanligt bisarr europeisk kombo av ballader, etno och knäppskallar - lär inte konkurrensen bli stor. Fast det har den å andra sidan inte varit de senaste åren heller. Och vad har det hjälpt oss?

Annons
X

Helt klart var det ändå den närmast olidligt spännande omröstningen, skött med den äran av Måns Zelmerlöw, som stod för underhållningen i den två timmar långa direktsändningen. Den kan SVT inte misslyckas med. Dolph Lundgren var tillbaka mellan Måns och Christine, hett efterlängtad av nykära svenskar som på oklara grunder tagit actionhjälten som talar på ett så konstigt sätt till sitt hjärta. Sylvester Stallone berättade om sin och Dolphens nya b-film och nya supergruppen Casablancas tolkade förra årets vinnarbidrag La voix. Det var inte så kul. Men kavalkaden av gamla Melodifestivalkompisar från förr, norrmän och svenskar i en salig blandning, toppat med den oefterhärmliga Roger Pontare och förra årets ESC-vinnare Alexander Rybak var inte så dum.

Efter en säsong med vikande tittarsiffror, lågt röstdeltagande, blekt programledarskap, tråkiga sketcher och - jag ber om ursäkt om jag förefaller lite gnällig här - generellt svaga låtar har Melodifestivalen slutgiltigt kommit till vägs ände. Det bästa vore förstås att ta ett kliv bakåt till år 2000 då festivalen var begränsad till en enda laddad kväll i Göteborg, med livs levande artister som sjöng tillsammans med livs levande musiker, och sedan ta det därifrån med nya innovativa krafter. Fast det är förstås en helt bisarr tanke för ett av publiksiffor förblindat SVT. Tvärtom ryktas det istället om att förlänga Mellon med ytterligare delfinaler. Orkar vi med det? Klarar artist-Sverige av det? Tveksamt. De enda som garanterat skulle orka är Björkman och hans gäng. Melodifestivalen är ju ett förvuxet barnkalas de aldrig någonsin vill lämna. Eller?

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X