Annons
X
Annons
X

Välfärden hotar att vittra sönder

Grunden för den svenska välfärden hotar att vittra sönder. Att var och en ska tas om hand utifrån sina behov och att var och en ska vara med och betala utifrån sin förmåga håller inte i längden. I alla fall inte utan nytänkande är slutsatsen i finansdepartementets långtidsutredning.

Lördagsanalys | Långtidsutredningen
   ANDERS JONSSON
Bevakar politik
anders.jonsson@svd.se
08-13 50 00

Redan på 1950-talet började den dåvarande socialdemokratiske statsministern Tage Erlander bekymra sig över ”de stigande förväntningarnas missnöje”. I takt med att medborgarnas levnadsstandard steg ökade också deras krav på samhällets tjänster. De blir aldrig nöjda, suckade Erlander.
50 år senare har långtidsutredningen (LU) samma utgångspunkt. Visserligen utgår basscenariot från oförändrad offentlig konsumtion. Men det görs uppenbarligen mest för att få kalkylerna att gå ihop. Samtidigt underkänner nämligen utredarna sitt eget antagande. Det tror inte att invånarna ska nöja sig med samma omfattning och kvalité på välfärdstjänsterna när hushållens köpkraft ökar, vilket de enligt LU: s beräkningar kommer att göra. All erfarenhet visar att då ökar också efterfrågan på vård, skola och omsorg.

Basantagandet blir särskilt osannolikt mot bakgrund av att det inte ens under 1990-talets krisår var nolltillväxt i den offentliga sektorn. Nu skulle alltså svenskarna nöja sig med en sämre utveckling 15 år framåt än under 90-
talets nedskärningar!
Men det tror alltså inte finansministerns tjänstemän själva på. Och därmed har de att hantera samma typ av stigande förväntningar som Tage Erlander på 1960-talet. Skillnaden är att Erlander kunde bygga ut det starka samhället med hjälp av ökade skatteintäkter. Då var kommunalskatten tio kronor, nu är den efter alla höjningar i genomsnitt 31,50.
Därför är skattehöjningsvägen i stort sett stängd enligt LU. Utredningens mer realistiska scenario om att den offentliga konsumtionen ska öka med en procent per år fram till 2020 skulle innebära höjda kommunalskatter med 35–40 öre varje år. Det kanske kan gå några år, men inte i längden eftersom det så småningom skulle leda till att folk inte fann det mödan värt att arbeta så mycket längre.

Annons
X

Och minskad sysselsättning är raka motsatsen mot vad som behövs för att betala mer välfärdstjänster. I stället brukar det sägas att fler arbetade timmar i den privata sektorn är lösningen eftersom skatteintäkterna till det offentliga då ökar. Men i en tid när arbetstiden i stället trendmässigt minskar är det heller ingen patentlösning.
En av LU: s beräkningar visar att 134 000 fler sysselsatta fram till 2020 bara kan betala en offentlig konsumtionsökning på ungefär 0,3 procent per år. För att få ihop till en procents ökning per år behövs en halv miljon i arbete. Vilket inte bedöms som särskilt sannolikt.
Slutsatsen är att något höjda skatter, fler arbetade timmar i den privata sektorn och en viss offentlig produktivitetsökning kan ge ett litet, men inte tillräckligt tillskott.

Då återstår enligt LU alternativ finansiering:
Avgifterna kan höjas, men även om kommunerna fördubblar nuvarande avgifter räcker det bara till att betala två års offentlig konsumtionsökning.
Viss verksamhet kan prioriteras bort, men alla som minns uppståndelsen kring Östergötlands landstings prioriteringslista – inte minst socialminister Lars Engqvists invändningar – förstår svårigheten. Dessutom förutsätter en procents konsumtionsökning om året bortprioriteringar på sju miljarder varje år, en hart när omöjlig uppgift för folkvalda politiker.
Det offentliga kan stå för ett basutbud, sedan kan den som vill betala själv för att få ytterligare service, men då är risken för en skiktning av befolkningen uppenbar. De som har det bättre ställt kan ovanpå grundnivån köpa sig bättre vård på gräddhyllan.

Längre än så kommer inte långtidsutredningen. Den nöjer sig med att konstatera att varken skattehöjningar eller tillväxt kommer att räcka i det långa loppet. Då behövs alternativ, men vilka är för politiskt känsligt för tjänstemän i finansdepartementet att peka ut.
Därför utmynnar utredningen i antiklimax. Ett konstaterande att det inte finns några färdiga lösningar och en uppmaning om bred politisk debatt innan det är för sent.
Men vem vet? Själva hotet att fundamentet för välfärdsbygget kommer att rasa samman kanske är tillräckligt för att få fart på makthavarna – även om inte finansminister Bosse Ringholms första reaktion tyder på det.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X