Annons

Lars Magnusson:Välfärd fordrar mer än tillväxt

Fixeringen vid BNP-tal och individuell nyttomaximering ger en missvisande bild av hur ekonomin fungerar och hur den kan styras för att skapa ett ökat välstånd. I boken "Utveckling som frihet" sammanfattar Amartya Sen sin kritik av den gängse nationalekonomin.

Publicerad

Samhällsinformation kan ibland verka förvirrande. Ena dagen läser man hur Sverige halkat efter i den lista som görs upp på grundval av vilken köpkraft konsumenterna har i respektive land. Från en tätposition vid mitten av 1970-talet har Sverige glidit ned till under både OECD och EU- genomsnitten när det gäller det så kallade köpkraftsparitetsindexet. Man kan riktigt se framför sig hur vi blivit allt fattigare. Det blir då paradoxalt när man nästa dag tar del av FN:s utvecklingsorgan UNDP:s listning av "utvecklade" länder. Här kommer nu Sverige på andra plats, slaget endast av Norge. Vi har tydligen inte så mycket pengar i fickorna men är ändå påtagligt "utvecklade". Vi har bättre hälsa, lever längre och är bättre utbildade än de flesta. Uppenbarligen finns det en rad mer eller mindre osynliga faktorer som skapar välfärd. En del av dessa utgörs av nyttigheter som transfereras till oss via det offentliga men som vi inte helt ut behöver betala för (nåja, åtminstone gäller det de flesta av oss under vissa skeden av livet). Det innebär i så fall att den välfärdspolitik vi för påverkar vilken grad av utveckling som vi faktiskt har eller det välstånd som vi i praktiken åtnjuter. Kanske vi också får mera tillbaka - djärva tanke med tanke på att det snart är val - av de skatter som vi betalar in och som i och för sig minskar vår privata konsumtionsförmåga?

Man kan alltså mäta välstånd och grad av utveckling på olika sätt. En viktig orsak till att mätinstrumenten pekar åt förvirrande olika håll beror på nationalekonomins egna teorier och mätverktyg. Nationalekonomin har under årens lopp blivit en alltmer sofistikerad vetenskap och utger sig inte sällan för att vara att vara samhällsvetenskapen par excellence. Ändå är den ganska enfaldig när den uppställer mål för den ekonomiska politiken eller försöker sig på att mäta graden av mänsklig välfärd eller lycka. Ekonomerna nöjer sig allmänt med att mäta utvecklingen i termer av BNP per capita eller i form av köpkraft. Men frågan är vad detta egentligen säger. Relationen mellan vad som kan betraktas som "utveckling" och det som konventionella BNP-tal mäter är komplicerad och inte sällan starkt omtvistad, för att uttrycka sig milt.

Annons
Annons
Annons