X
Annons
X

Inger Enkvist: Våldsromantik zapatisternas främsta vapen

Alltsedan zapatisternas uppror i Chiapas 1994 har ”Subcomandante Marcos” vunnit många sympatisörer. Men det verkar inte i första hand vara kampen för indianernas rättigheter, utan revolutionsromantiken, som fångat omvärldens intresse.

Publicerad

Den 1 januari 1994 anslöt sig Mexiko till Nafta och gick därigenom in i ett frihandelsområde med USA och Kanada. Mexiko skulle definitivt bli en del av den utvecklade världen, menade president Carlos Salinas de Gortari. I samma ögonblick som moderniteten hägrade iscensattes emellertid ett uppror mot mexikanska staten i landsdelen Chiapas i södra Mexiko nära Guatemala. De upproriska kallade sig zapatister efter Emilio Zapata, en av de legendariska ledarna under den mexikanska revolutionen 1910-1917. Aktionen fick ett enormt genomslag i medierna, inte minst på grund av dess hemlighetsfullhet. Attacken var en överraskning, gerillamännen framträdde med ”rånarluvor”, och den anonyme ledaren kallade sig själv ”Subcomandante Marcos”. EZLN, ”den zapatistiska armén för nationell befrielse”, fick ett romantiskt skimmer.

Krigshandlingarna varade endast två veckor men ledde till ett par hundra döda på båda sidor, innan regeringen ensidigt beordrade eldupphör och förhandlingar inleddes. Marcos krav var ökad autonomi för Chiapas, att indianerna skulle ges jord att bruka kollektivt och att de skulle få rätt att själva avgöra konflikter enligt indianska traditioner. Så småningom rann det mesta ut i sanden. Det uppstod schismer bland zapatisterna, både mellan indiangrupper med olika språk och traditioner och mellan Marcos och vissa grupper. Redan från början uppmärksammade pressen att Marcos och andra ledare själva inte var indianer.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X