Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Paulina Neuding: "Våld ett allt större problem"

Ledare kolumnister
Henrik Johansson, ordförande för Alarm Ambulansförbundet.
Henrik Johansson, ordförande för Alarm Ambulansförbundet. Foto: Alarm Ambulansförbundet

Henrik Johansson är ordförande för Alarm Ambulansförbundet, det största fackförbundet för ambulanspersonal. Han har jobbat inom ambulanssjukvården sedan tidigt 1990-tal, och berättar att hans kolleger är betydligt mer utsatta för hot och våld i dag än på 90-talet.

När vi talas vid har en ambulanssjukvårdare just blivit attackerad i tunnelbanan i en Stockholmsförort.

– Kanske är det värsta med detta oron hos personalen, att många kolleger går till jobbet efter en sån här händelse och är rädda för att möta samma person eller gäng igen.

Annons
X

I flera brottsdrabbade områden får patienter ofta vänta längre på vård, eftersom ambulanserna får vänta in poliseskort innan man åker in, berättar Henrik Johansson. Dessutom har omsättningen på personal blivit hög.

– Många börjar på det här jobbet och är inte beredda på att möta det samhällsklimat vi har. I storstadslänen händer det någonting flera gånger dagligen.

Vad är det som händer dagligen?

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Att någon kollega blir hotad eller hamnar i en våldsam situation. Dessutom påverkas vi av att våldet i samhället har blivit så mycket grövre. För tjugo år sedan var en skottskada något unikt. Nu åker vi på skottskador så gott som dagligen.

    – För oss är det en konkret fara att vi så ofta befinner oss i miljöer och situationer där det finns vapen. Risken för posttraumatisk stress är påtaglig och flera kollegor medicinerar för att klara sömnen.

    Det ifrågasätts ibland i debatten att våldet ökar.

    – I så fall måste det ha minskat radikalt i något annat avseende. Vi ser en påtaglig ökning av grovt våld, framför allt skjutningar och andra former av grov misshandel.

    Alarm Ambulansförbundet har under flera års tid försökt få gehör för förslaget att det ska införas ”taktiska enheter”, vilket skulle innebära att speciellt utbildad personal med militär skyddsutrustning kan verka tillsammans med polis vid våldsamma situationer. Sådana enheter finns på flera håll i Europa.

    – Vi har allt större problem med grovt våld. Samtidigt är det många inom sjukvården som inte vågar anmäla incidenter för att de är rädda för förövarna, så det finns ett mörkertal, berättar han.

    – Det vill jag verkligen understryka. Det är viktigt att människor förstår rädslan att stå upp mot de här gängen och den maktfaktor som de utgör. Och det blir dålig stämning inom kåren när kolleger inte vågar vittna för varandra.

    Han beskriver en händelse i en annan Stockholmsförort i våras: En sjukvårdare tar hand om en patient i en ambulans som plötsligt prejas av vägen av en annan bil. Under mordhot tvingas sjukvårdaren in i den andra bilen för att vårda en person under färden.

    – Sådana händelser sätter spår och riskerar att traumatisera ambulanspersonalen. De körde i vansinnesfart, kollegan satt där och bad till Gud  att få komma hem till sin familj.

    Var är ni mest utsatta?

    – Det är solklart i ytterområden, miljonprogrammen. Det råder inget tvivel om det. Naturligtvis också i miljöer där det finns droger, men vår utsatthet finns tveklöst främst i utanförskapsområden. Förorter där det förekommit kravaller, till exempel.

    – Och jag känner verkligen för den stora merparten hyggliga medborgare som drabbas när våldet breder ut sig.

    Varför blir ni angripna?

    – Vi har förstås varit självkritiska och frågat oss om det kan vara attityden hos oss. Men vi har vår kod att hedra livets stjärna, och vår uppgift är att rädda liv och undsätta skadade och sjuka oavsett vilka de är. Vi borde ju betraktas så som Röda korset eller Röda halvmånen i konfliktområden. Jag är väldigt förundrad över varifrån det här hatet och aggressiviteten kommer.

    Hur går det till när ni angrips?

    – Det brukar börja med att människor domderar och står i vägen, att de försöker förhindra eller försvåra sjukvårdsarbetet. Om vi då säger ”Du måste flytta på dig, vi måste rädda den här personen som ligger här”, blir det inte sällan en hop av människor som ropar tillmälen, hånskrattar och så småningom blir stämningen aggressiv. Det är väldigt stressfyllt för oss.

    Henrik Johansson återkommer till incidenten i tunnelbanan i slutet av juni.

    – Det som hände då var att en sjukvårdare sa till en kille som stod bredvid: ”Du kan inte röka när vi har syrgas och en nödställd att ta hand om här” – och då small det. En serie hårda slag mot huvudet. Sedan blev situationen ännu mer skrämmande när det kom fler personer med bilar. Våra kolleger fick evakueras med hjälp av flera polispatruller.

    – Och det hände i samma veva som jag fick rapporter om liknande incidenter från andra delar av landet, varav några med vapen.

    Är det vanligt att det är många personer inblandade?

    – Ja, det är ofta som det blir som en mobb. När det är fler än två personer, då har vi i regel problem. När det är unga vuxna i grupp så gäller det ofta att lasta och lämna området illa kvickt.

    – Och det är ju inte bara vi som drabbas. Vi kommer ofta hem till sjuka människor. Vi får veta om deras kroppsliga problem, men vi får också veta att människor inte sällan lever i skräck i sina bostadsområden. Det gäller särskilt kvinnorna som jag upplever som särskilt marginaliserade i sammanhanget. Det är inte en högljudd grupp och något alternativ till miljonprogrammen finns inte på kartan för dem.

    Hur tänker du kring detta?

    – Jag är djupt bekymrad över den utveckling jag ser och hur illa kollegor och schysta medmänniskor far av olika gängstrukturer. Det är riktigt otäckt. Det har utvecklats samhällen i samhället där motsatsen till humanismens värden tycks råda.

    – Det är också skrämmande att se att man inte verkar vilja ta i det här i den politiska debatten. Det är som att det här problemet inte fanns, eller som att man försöker få det till att det inte är så märkvärdigt.

    Varför tror du att det är så?

    – Det kanske är ett sätt att skydda sig. Det är ett mänskligt drag att vilja hålla otäcka saker ifrån sig.

    – Jag kan säga att hade man varit med på platsen vid de två incidenter vi har talat om nu så hade man snabbt insett allvaret.

    Annons
    Annons
    X

    Henrik Johansson, ordförande för Alarm Ambulansförbundet.

    Foto: Alarm Ambulansförbundet Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X