X
Annons
X
Recension

Saknad Väl kyligt om känslor efter en katastrof

En ung tonårsflicka har försvunnit under en semesterresa. Hennes familj skakas av saknad, skuld och frågor. Tomrummet överskuggar allt. Modern klamrar sig fast vid en närmast autistiskt avstängd sorg. Styvfadern försöker iscensätta ett slags normalitet med hjälp av Jill, lillasystern.
Östgötateatern spelar Saknad av engelskan Zinnie Harris, en pjäs om att utan spår förlora ett barn. Den första delen av pjäsen beskriver just det existentiella vakuum som uppstår, den andra är en skildring av hur en familj drabbas då det visar sig att flickan är våldtagen, lemlästad och mördad. Harris beskriver hur rättegångar, medier och en välvillig men lavinartad medkänsla drabbar föräldrar och syskon.
Den som berättar är lillasyster Jill, hon som vuxit upp i skuggan av en familjetragedi och nästan blivit osynlig. Viveca Jedholm gör Jill
till ett offer för den psykos som drabbar familjen, men också för den brutala nyfikenhet som hennes utsatthet väcker hos skolkamrater och omgivning.
Kalle Westerdahl spelar styvfadern som hela tiden gör allt för att börja om, men som drabbas hårt under rättegången när mördaren närmast stoltserar med sina bedrifter och inte förmår låta rättsmaskineriet vara nog. Han vill att också den personliga smärtan ska vara synlig och tydlig.
Stina von Sydow spelar mamman Monika som upplever sig själv via Munchtavlan Skriet - en tyst, absolut förtvivlan utan slut.

Saknad är ingen lätt pjäs att gestalta - den ligger mycket tätt inpå verkligheten efter såväl tsunamin som olika aktuella brott. Scenografen Åsa Lieberath har skapat en solenn, vacker scenbild: en grå kub som med hjälp av en plastskärm efter paus bildar olika officiella rum och väntplatser.
Iscensättningen flyr det realistiska för att åstadkomma en viss teatral förhöjning, ett antytt formellt allvar, som för att visa en allmängiltig men inte spekulativ
medkänsla.
Regissören Olof Hanson vill uppenbarligen skapa en stämning som är höjd till ett mer existentiellt plan. Uppsättningen har en högtidlig ton som en blandning av grekisk tragedi och Norénpjäs. Harris drama är uppenbarligen ämnat att tolkas genom en intim psykologisering, närbilder och starka känslor. Spelat så här, med stiliserad återhållsamhet och distanserad värdighet, blir stycket väl kyligt. Uppsättningen är anpassad till svenska förhållanden, namn och geografiska förutsättningar - vilket mest blir konstigt.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X