X
Annons
X

Arthur C Clarke i SvD 1957: ”Vägen till världsrymden”

Det vore dåraktigt att nu försöka sätta en gräns för vad ingenjörskonsten kan uppnå låt oss säga år 2500 – men vi måste naturligtvis också tänka oss möjligheten att världens största begåvningar vid det laget intresserar sig mer för att knacka pilspetsar av flinta än för att åstadkomma en artificiell atmosfär på Mars. Det är medlemmen i Royal Astronomical Society Arthur C Clarke som i nedanstående artikel gör denna stillsamma reservation i sin annars optimistiska betraktelse över utvecklingen inom rakettekniken.

Arthur C Clarke (1917–2008).
Arthur C Clarke (1917–2008).

Näst efter utnyttjandet av atomenergien är utvecklingen inom rakettekniken otvivelaktigt det mest påfallande tekniska framsteget under de senaste tjugo åren. Men trots de framsteg, som gjorts, står vi ännu blott vid begynnelsen av dess utvecklingslinje. Under det närmaste decenniet kommer utvecklingen av interkontinentala raketstridsmedel att omskaka de traditionella begreppen rörande krigföring och därigenom påverka hela det politiska klimatet i världen. Men även detta kommer endast att innebära en början, ty raketens verkliga framtid är inte knuten enbart till denna planet.

Redan på adertonhundratalet insåg man, att raketen var den enda framdrivningsmekanism, som är oberoende av den omgivande materian och som följaktligen kan ge drivkraft även i ett lufttomt rum. Den första praktiska tillämpningen härav ägde emellertid rum år 1942, då den första V-2-raketen avlossades från Peenemünde och nådde en hastighet och höjd långt utöver vad som förut åstadkommits av mänskliga konstruktioner. Efter kriget studerades och fullföljdes de tyska forskarnas pioniärarbete i andra länder, speciellt i USA, vilket land så vitt man känner till för närvarande leder utvecklingen inom detta område. Förenta staterna lägger för närvarande ner mer än en miljard dollar om året på raketutveckling, och fastän data av denna typ i allmänhet är omoderna så snart de blivit tryckta, kan det vara av intresse att sammanställa nuvarande maximalprestanda:

Max. hastighet (obemannad raket) 11 000 km/tim.

Annons
X

Max. hastighet (bemannad raket) 3 400 km/tim.

Max. höjd (obemannad) 400 km

Max. höjd (bemannad) 40 km

Max. motoreffekt 1 000 000–2 000 000 hkr

Max. dragkraft över 50 megapond.

En blick på dessa siffror – som skulle ha verkat fantastiska för en generation sedan men som kommer att utgöra ett passerat stadium om några få år – torde övertyga vem som helst om att den moderna rakettekniken erbjuder mänskligheten hittills oanade möjligheter, både på gott och ont. Lyckligtvis är den mest epokgörande användning som raketerna funnit under sin korta moderna historia (den första vätskedrivna raketen avsköts för blott trettio år sedan) av rent vetenskaplig karaktär och till nytta för hela mänskligheten. Det program för uppsändande av konstgjorda satelliter, som USA framlagt i samband med det internationella geofysiska året, kommer kanske en dag att betraktas som en vändpunkt i upptäckternas historia, ty det kommer att innebära upprättandet av vårt första brohuvud i världsrymden. Visserligen kommer detta första brohuvud att bemannas endast av några få kilogram av vetenskapliga instrument, men de upplysningar, som dessa instrument kommer att radiera till jorden, kommer att öppna helt nya vetenskapliga möjligheter.

Man är i allmänhet inte medveten om att atmosfären, som under klara kvällar och nätter tycks oss vara helt genomskinlig, i själva verket absorberar en stor del av den strålning, ultraviolett, röntgen- och kosmisk, som genomkorsar världsrymden. Vi har aldrig sett solen, månen eller stjärnorna som de i själva verket är, satelliterna kommer att ge oss vår första klara bild av universum.

De kommer också att bereda vägen för mera långtsyftande projekt, såsom utsändning av bemannade farkoster i rymden. På sätt och vis har detta redan påbörjats. Det försöksplan av typen Bell X-2, som nyligen förolyckades, nådde innan dess en höjd, där piloten hade 99,5 proc. av atmosfären under sig. Han befann sig alltså praktiskt taget i världsrymden. Det alltjämt strängt hemlighållna North American X-15, som antages ha en maximal flyghöjd på minst 150 km, kan i själva verket betraktas som ett kortdistansrymdskepp.

En hel vintergata av tekniska och vetenskapliga problem måste lösas innan bemannade farkoster kan utföra längre resor i rymden. Men innan vi själva börjar våra upptäcktsfärder i universum, kommer instrumentbärande raketer att ha gett oss en hel del värdefulla upplysningar. Det bör påpekas, att om de satelliter, som nu byggs, skulle skjutas ut vertikalt, kunde de nå en höjd av över 6 000 km. Om man dessutom kunde öka deras hastighet med 70 proc. d. v. s. från 29 000 kmh till 40 000 kmh (kilometer i timmen) skulle de kunna lämna jorden helt bakom sig. De skulle kunna fortsätta till månen, eller rent av till Mars eller Venus, eftersom avstånd i och för sig inte utgör något hinder i den lufttomma, friktionsfria rymden. Resor till planeterna kräver föga mer energi än en färd till månen, tar bara längre tid i anspråk. Man kan räkna med att de mest bränsle besparande rutterna till våra närmaste färdmål i världsrymden skulle innebära följande appoximativa restider:

Månen 5 dygn

Venus 5 månader

Mars 8 månader.

Många av de väsentligaste problemen i samband med rymdtrafik, speciellt det svåra företaget att återvända till jordens atmosfär utan att bli levande stekt av friktionsvärmen, studeras nu med högsta prioritet och utan hänsyn till kostnaderna i samband med det amerikanska projektet för utveckling av interkontinentala projektiler ("Intercontinental Ballistic Missile, ICBM"). Åtminstone två sådana projektiler är under utveckling, Convair ATLAS och Martin TITAN. De kommer att ha en startvikt omkring 100 ton och en maximalhastighet omkring 25 000 kmh. Den tekniska och vetenskapliga kunskap och förmåga, som möjliggjort konstruktionen av dessa projektiler, kommer knappast att stå inför några oöverstigliga hinder, när det en dag gäller att ta steget fullt ut och konstruera ett verkligt bemannat rymdskepp.

När kommer detta att ske? Den allmänna åsikten bland de aktivt arbetande raketingenjörerna är att den första människan antagligen kommer att landa på månen någon gång under de sista två decennierna av vårt århundrade och att vi omkring år 2000 kan börja tänka på expeditioner till Mars och Venus. Det finns goda skäl att antaga, att detta är en försiktig snarare än en optimistisk uppfattning.

Denna artikel publicerades i SvD den 17 februari 1957.

Varje försök att förutspå den vetenskapliga utvecklingen är dömt att vida överträffas av verkligheten. Ännu för trettio är sedan var de mest framsynta flygingenjörerna övertygade om att maximihastigheten för luftfarten låg omkring 150 kmh och att räckvidder, som väsentligen översteg 1 000 km, skulle vara praktiskt ouppnåeliga. Dessa förutsägelser har inte förlöjligats genom någon revolutionerande uppfinning – fastän en sådan också skett i och med reaktionsdriftens utveckling – utan genom de fortskridande förbättringarna i konstruktionen av redan då begagnade element.

Sådana förbättringar kommer helt säkert att äga rum även när det gäller raketkonstruktionerna. Med de för närvarande begagnade drivmedlen kan man teoretiskt, med oerhörda kostnader, nå månen eller rentav de närmaste planeterna, men interplanetär trafik kommer inte att bli praktiskt genomförbar, innan vi lärt oss utnyttja atomenergien för framdrivning av raketer. Detta är ett synnerligen svårbemästrat tekniskt problem, men man har funnit ett par lovande utvecklingslinjer. Förenta staternas atomenergikommission har åtminstone en forskargrupp, som arbetar med problemet, och det kan kanske ge någon upp fattning om vilka fantastiska möjIigheter, som väntar oss, om man nämner, att den energi, som frigörs i en enda H-bombexplosion, är mer än tillräcklig för att föra "Queen Elizabeth" till Mars och föra henne åter till jorden igen.

Det synes föga troligt, att det skulle ta mer än tjugo år att utveckla ett användbart atomdrivsystem, och när detta en gång är gjort måste även de försiktigaste uppskattningarna av utvecklingen verka som vilda sciencefictionutsvävningar. Utforskandet av månen och planeterna blir inte bara möjligt utan en naturlig följd av detta, med konsekvenser för mänskligheten som vi inte ens kan gissa oss till i dag.

På den rent vetenskapliga sidan kommer rymdresorna otvivelaktigt att föra oss till nya kunskapsområden och revolutionera vår blick på universum. De kommer i sinom tid att påverka vårt dagliga liv på otaliga sätt, precis som alla andra upptäckter i det långa loppet återverkat på vår civilisation. Detta kommer att inträffa även om vi aldrig kommer att kunna göra mer än att upprätta några observatorier på planeterna, men det finns skäl att tro, att vi en dag skall kunna upprätta självförsörjande och oberoende kolonier på Mars och möjligen även på månen, om det skulle visa sig värt besväret. De tekniska svårigheterna är oerhörda, mycket större än t. ex. vid en kolonisering av Antarktis, men våra resurser mångdubblas för varje generation. Det vore dåraktigt att nu försöka sätta en gräns för vad ingenjörskonsten kan uppnå, låt oss säga år 2500. (Vi måste naturligtvis också tänka oss möjligheten att världens största begåvningar vid det laget intresserar sig mer för att knacka pilspetsar av flinta än för att åstadkomma en artificiell atmosfär på Mars.)

Men låt oss återvända till det tjugonde århundradet, där vi just nu passerar den första milstolpen på vågen ut i världsrymden. Redan under vår livstid kan vi kanske få uppleva en förändring i människans attityd mot universum, en förändring lika revolutionerande som Kopernikus detronisering av jorden från platsen som universums medelpunkt. Inom några få decennier kommer vi att få se de första fotografierna av vår jord sedd utifrån världsrymden, och vi kommer att kunna övertyga oss med egna ögon om att jorden blott är en medlem, och ingalunda den största, i solens familj av världar.

Redan nu ger det faktum att alla länder lugnt accepterat satellitprogrammet, som överträder territorialrätten för hälften av väldens nationer, oss en förhoppning, att våra dagars nationalism icke skall utsträckas till världsrymden. Det kan hända att raketerna, som just nu hotar att bli civilisationens förstörare, kan hjälpa till att rädda den genom att visa oss våra nationella tvisteämnen i världsrymdens perspektiv.

En sak kommer denna utveckling med säkerhet att göra, den kommer att ge oss tillbaka känslan av äventyr. Alla de klassiska gränsområdena är nu utforskade. Nordpolen, som för en knapp mansålder sedan framstod som höjden av otillgänglighet, håller på att bli en korsväg för lufttrafiken. Detta är både en vinst och en förlust, kan man tänka sig något tristare än en värld där allt är utforskat? Människorna behöver spänning och äventyr. Den som tvivlar på det behöver bara tänka på allmänhetens intresse för Kon-Tiki-expeditionen, för bestigningen av Everest eller för de senaste sjödramerna.

Nu, när vi snart nått jordens alla gränser, öppnar rymdfärderna nya oändliga gränsområden för oss, som vi inte kommer att kunna utforska inom någon överskådlig framtid. I tusentals år har människosläktet utforskat sin planets hemligheter och byggt upp de länder och kulturer vi ser i dag. Men allt detta, allt vad vi nu kallar historien, skall kanske en dag blott betraktas som den korta inledningen till mänsklighetens stora utvecklingsera, som utspelas mot stjärnhimlens bakgrund.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Arthur C Clarke (1917–2008).

Bild 1 av 2

Denna artikel publicerades i SvD den 17 februari 1957.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X