X
Annons
X

Lena Kåreland: Vägen till Bullerbyn kantades av melankoli

Med hjälp av tidigare okänt material lyckas den danske författaren Jens Andersen nyansera bilden av privatpersonen Astrid Lindgren. Hans biografi belyser även samspelet mellan livet och verken.

Astrid Lindgren (1907–2002).
Astrid Lindgren (1907–2002). Foto: DAN HANSSON

I slutet av 1920-talet klagar Astrid Lindgren brevledes över sin stora ensamhet och den ständiga bristen på pengar. Ibland, skriver hon, vill hon bli barn på nytt, ibland tycker hon att allt känns bättre vid tanken på att hon för var dag som går närmar sig graven. Ibland funderar hon rentav på självmord. Det är lätt att förstå hennes nedstämdhet. År 1926 hade hon i Köpenhamn fött sonen Lasse som hon tvingats lämna till en fosterfamilj. Den knappt 20-åriga Astrid hade som ensamstående kontorist varken råd eller praktiska möjligheter att ta hand om en baby i den lilla Stockholmslägenhet där hon bodde. Och en framtid med barnafadern var otänkbar.

Med tiden blev det dock bättre för Astrid Lindgren både yrkesmässigt och privat. Som författare har hon bidragit till att göra Sveriges namn känt över världen. Och den uppskattning och popularitet hon under årens lopp kom att möta måste betecknas som unik. Bättre än någon annan författare har hon levt upp till begreppet folkkär och som få lyckats förena kvalitet med ekonomisk framgång. Privat ljusnade det för Astrid när hon gifte sig med kontorschefen Sture Lindgren och kunde ta hem den femårige Lasse. År 1934 föddes dottern Karin, och familjelivet var till en början idylliskt, innan mannens alkoholism och hot om skilsmässa började kasta sina skuggor över äktenskapet.

Erfarenheten av att så länge ha levt skild från sin son, med undantag av sporadiska besök i Köpenhamn, hade dock satt sina spår hos Astrid Lindgren. Det märks även i författarskapet med dess många porträtt av övergivna pojkar som söker och till slut också finner en fadersgestalt. Rasmus i "Rasmus på luffen" hittar sin luffare, och Bo Vilhelm Olsson i "Mio, min Mio", den mest övergivne av alla pojkar i Astrid Lindgrens böcker, får komma till sin fader Konungen i Landet i fjärran.

Annons
X

**I en nyutkommen biografi **över Astrid Lindgren, "Denna dagen, ett liv" (övers: Urban Andersson, Norstedts), skriven av den danske författaren Jens Andersen, kastas nytt ljus över författarens liv och verksamhet. Andersen är en välrenommerad biograf som tidigare skildrat bland andra Tove Ditlevsen, H C Andersen, Ole Lund Kirkegaard och drottning Margrethe. Under arbetet med Lindgrenbiografin har han haft tillgång till en mängd okänt och tidigare inte publicerat material, till exempel omfattande brevsamlingar som bevaras dels hos Astrid Lindgrens familj, dels i Lindgrenarkivet på Kungliga biblioteket i Stockholm. Också en rad intervjuer, främst med dottern Karin Nyman, har gett nya infallsvinklar liksom studiet av samlingar och dokument som finns på Näs i Småland, Astrid Lindgrens barndomshem.

Vilka nya pusselbitar fogar då Andersen till bilden av Astrid Lindgren? Huvudsakligen nyanserar och berikar han uppfattningen av privatpersonen Astrid. Han dröjer vid hennes melankoli och behov av ensamhet, drag som inte varit okända men som nu tydliggörs och konkretiseras. Ungdomsåren och början av vuxenlivet var för Astrid en särskilt dramatisk och omvälvande period med konsekvenser även för framtiden. Den upproriska tonåringen skildras i ett kapitel rubricerat "À la garçonne". Där framträder en tuff pojkflicka och jazztös, som med sitt kortklippta hår och sin androgyna look väckte uppseende i Vimmerby.

År 1924 blev den unga Astrid anställd som volontär på Vimmerby Tidning. Dess chefredaktör Reinhold Blomberg uppskattade inte bara den unga journalistens slagfärdiga artiklar utan förälskade sig också i sin unga medarbetare. Och följderna vet vi. Astrid blev gravid. En ogift mor vad vid denna tid en skandal, och Astrid lämnade Vimmerby och for till Stockholm. Härom har bland andra Margareta Strömstedt berättat i sin Lindgrenbiografi, men Andersen kan tack vare korrespondensen mellan Blomberg och Lindgren ge en mer mångsidig skildring av parets relation.

Ett högst intresseväckande och hittills nästan helt outnyttjat material är de krigsdagböcker som Astrid Lindgren skrev under 20 år med början år 1939. Dessa dagböcker ger bland annat inblick i hur Lindgren upplevde krigshändelserna genom sitt arbete som brevgranskare på avdelningen för brevcensur på Centralpostkontoret i Stockholm, där hon var anställd från och med år 1940. "Mitt snuskjobb" kallade hon detta granskningsarbete. Det hände att hon kopierade särskilt gripande brev, till exempel det som en judisk pojke skrev 1941 om hur tusen judar varje dag tvångsförflyttades till Polen under kränkande förhållanden. "Det är uppenbart Hitlers mening att göra Polen till ett enda stort ghetto, där de stackars judarna ska dö av svält och umbäranden", kommenterar Lindgren. Snart stod det klart för henne att judarna dog inte bara av svält. De blev utrotade.

Astrid Lindgren försökte förstå krigets orsaker och verkningar, hon ville protestera men kände sig vanmäktig. Hon studerade världshistorien, en ohygglig och beklämmande läsning, framhåller hon: krig på krig och ett enda stort lidande för mänskligheten. Hon läste också Bibeln: "Jag har läst om Harmagedeon, den plats där den stora slutstriden enligt Uppenbarelseboken ska stå", skriver hon 1941 i krigsdagboken. Referenserna till jordens undergång är åtskilliga i dagböckerna. Hon gjorde vidare såsom Andersen uttrycker det en "psykologisk maktutredning" i syfte att tränga bakom Hitlers, Stalins och Mussolinis masker av järn. I hennes författarskap dyker dessa ondskans representanter senare upp bakom mytologiska namn som Kato i "Mio, min Mio" och Tengil och Katla i "Bröderna Lejonhjärta".

Krigsdagböckerna ger även en bild av familjen Lindgrens vardag. Den lilla, förhållandevis trygga världen kontrasteras på ett nästan groteskt sätt mot den stora världen och det grymma krig som rasade i Europa. Men som framgått krisade det också i den lilla världen. År 1944 tillkännagav Sture Lindgren att han ville skiljas. Marken under henne skalv i sina grundvalar, anförtror Astrid Lindgren dagboken. Men paret försonades och fick ytterligare några år tillsammans, innan Sture Lindgren avled år 1952, endast 53 år gammal.

**Beträffande själva författarskapet **presenterar Andersen knappast några nytolkningar av Lindgrens texter. Men han belyser insiktsfullt samspelet mellan livet och verken, och textanalyserna vävs smidigt in i den kronologiskt upplagda biografin. Han ger pregnanta sammanfattningar av böckerna och sätter in dem i ett tidssammanhang. Han lyfter fram det epokgörande i en bok som "Alla vi barn i Bullerbyn". Att skildra allt direkt ur ett barns medvetande som Astrid Lindgren gör här var ett nytt berättartekniskt grepp. Lisa, bokens berättarjag, delger läsarna enbart det hon själv känner till, och hennes stämma avbryts aldrig av någon vuxenröst.

Andersen ger också exempel på Lindgrens tidiga skriftliga alster från 30-talet och de första åren under 40-talet. Det rörde sig om noveller och berättelser som var publicerade i tidningar och tidskrifter såsom Landsbygdens Jul och Mors Hyllning. Den senare utkom både till jul och till mors dag. Dessa texter skrevs i första hand för att dryga ut familjens inkomster, men de har sitt intresse också däri att de både i ämnesval och språkligt pekar fram mot det senare författarskapet. Lindgren visar redan på 30-talet sin förmåga att gå in i barnets tankevärld och tolka verkligheten med barnets logik. Också den progressiva syn på barnuppfostran, som kom att prägla det senare författarskapet, framträder i dessa tidiga berättelser.

Vi får även åtskillig information om marknadsföringen av de olika böckerna och mottagandet i pressen. Under senare hälften av 40-talet kan man tala om en explosion av konstnärlig och kommersiell framgång för Lindgren. Andersen ger prov på hur skickligt hon förstod att använda även andra kanaler än den tryckta boken för att förmedla en god historia. Hon skrev radio-, teater- och filmmanuskript med utgångspunkt från sina böcker, och mån om direktkontakt med sina läsare var hon ofta ute på bibliotek och andra ställen för att berätta om och läsa ur sina böcker. Dessutom var hon en tuff förhandlare och efter en utdragen diskussion med Sandrews i slutet av 40-talet lyckades hon sälja filmrättigheterna för Pippi Långstrump för 6 000 kronor. Men hon blev inte nöjd med det färdiga resultatet. Filmen fick blandad kritik, och den då tongivande kritikern Eva von Zweigbergk var bitsk i sina omdömen.

Andersens biografi kännetecknas av engagemang och inlevelse utan att för den skull vara ensidigt panegyrisk. Han har blick för komplikationer och belyser bland annat de svårigheter som det innebar för Lindgren att förena författarrollen med arbetet som förlagsredaktör och chef för barnboksutgivningen på Rabén & Sjögrens förlag under drygt 20 år. Hon började sin halvtidsanställning på förlaget 1946 med en lön på 300 kronor i månaden.

I ett särskilt läsvärt avsnitt i biografin diskuteras Lindgrens betydelse som opinionsbildare. Andersen ger exempel på hur hennes sociala engagemang och samhällskritiska inställning mer och mer tog över från och med 70-talet. År 1976 framstår som en vändpunkt. Då blev hon till nästan 100 procent politisk journalist, och hennes stenogramblock fylldes mer och mer av artiklar och debattinlägg om djurhållning, drogmissbruk, kärnkraft och miljöförstöring, medan sagoberätterskans fiktiva texter så gott som helt försvann. De politiska texterna fick en genomslagskraft utan motstycke. Vem minns inte Pomperipossastriden med Gunnar Sträng om den dåvarande skattepolitiken, en debatt som ansågs ha bidragit till Socialdemokraternas valnederlag 1976.

Man kan finna det märkligt att en biografi över Astrid Lindgren är skriven av en dansk och inte en svensk författare. Men det visar bara att hennes läsare finns inte bara i Sverige utan världen över.

 

Annons
X
Annons
X

Astrid Lindgren (1907–2002).

Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X