Annons

Ship of foolsVägen mot undergången roligast utan ord

Jesper Söderblom, Hannah Alem Davidson och Victoria Olmarker i ”Ship of fools”.
Jesper Söderblom, Hannah Alem Davidson och Victoria Olmarker i ”Ship of fools”. Foto: Ola Kjelbye

De blandar Platon med Nya Karolinska sjukhuset. Mycket är roligt när den mångkunniga duon Carina Reich och Bogdan Szyber tar sig an undergången, men den sceniska situationen överröstas av alla idéer och exempel och skärpan avtar.

Publicerad

Ship of fools

Genre
Teater
Regi
manus, scenografi: Carina Reich och Bogdan Szyber
Medverkande
Victoria Olmarker, Johan Karlberg, Hannah Alem Davidson, Jesper Söderblom, Marie Delleskog
Var
Göteborgs stadsteater

Väldigt många saker är det på scenen, som ett paradis till rekvisitaförråd på en barnteater. Med ”Ship of fools” skriver performancekonstens kända duo Carina Reich och Bogdan Szyber in sig i en lång tradition av bakom-scenen-teater. Ännu längre är den litterära tradition av undergångsvisioner och resor mot avgrunden som de plockar från.

Det börjar väldigt roligt med att vi får se hur ensemblen ljudsätter en resa till havs, som vi hör den osynliga Marie Delleskog läsa om. Victoria Olmarker, Hannah Alem Davidson och Jesper Söderblom flänger omkring i rummet, öser vatten, slår på lock, blåser i rör, prasslar med stora påsar och skapar en levande radioteater, som man säkert kan avnjuta blundande. För det mesta fungerar de utmärkt tillsammans, trots den jäktiga situationen, men till sist krockar de och sändningen/inspelningen avbryts.

Då börjar en kamp om vem som ska ta ledningen i den lilla gruppen, och hur valet ska gå till. Det påminner om Sławomir Mrożeks enaktare ”På villande hav”, men där gäller det vem som ska ätas upp när förnödenheterna tryter, i en absurd politisk satir.

Annons

På scenen i Göteborg handlar det också om politik, om demokrati, om att ta eller inte ta ansvar. Här blandas Platon med Nya Karolinska sjukhuset, Titanic och andra katastrofprojekt. Den fiktiva havsresan samsas med mänsklighetens resa nu, i verkligheten, mot en oviss framtid.

Vi påminns om att undergången varit nära många gånger förr, som på Fenrisulvens och Midgårdsormens tid, vilket blir paradoxalt lugnande, eftersom vi ännu är kvar, och inte ramlat över kanten på den värld vi varit med att skapa.

Den ger oss snarast bilden av en handfallen, tjafsande och flyende mänsklighet som kryper ihop med sina söta kattbilder, medan de närmar sig isberget med förfärlig fart.

Problemet är att inledningens tydliga och spännande teatersituation flyter ut i allt för många idéer och exempel. Johan Karlberg gör också entré som medarbetaren som vägrar gå i pension och plötsligt klär alla ut sig till spöken och ekorrar. Hur gick det till? Föreställningen blir plattare när skådespelarna börjar prata med varandra, och det är inte deras fel. Det som händer mellan dem är mindre intressant än det berättarrösten förmedlar.

Inte vet jag hur samtidens kriser och oro ska hanteras, och det har inte den här uppsättningen några förslag på heller. Den ger oss snarast bilden av en handfallen, tjafsande och flyende mänsklighet som kryper ihop med sina söta kattbilder, medan de närmar sig isberget med förfärlig fart.

Tyvärr blir det i längden varken skarpt eller uppfordrande. Här finns roliga moment, men de är bortom orden.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons