På några få år har två nya former av begravning etablerats.
Förklaringarna kan vara fulltecknade kalendrar, splittrade familjer – eller en önskan att göra det så lite krångligt som möjligt.
– Förr prioriterades döden före allt annat. Så är det inte längre, säger församlingsherde Birgitta Söderberg.
Akt med urna. Så kallas en begravning där de efterlevande tar farväl – i kyrkan eller på annan plats – först efter att den avlidne kremerats. Ordningen har alltså vänts. Normalt brukar ju de anhöriga sluta upp vid kistan som sedan sänks ned i jorden eller förs till krematoriet.
En traditionell kistbegravning måste ske inom en månad efter dödsfallet. Men om kremering väl skett har de anhöriga upp till ett år på sig att planera en ceremoni och urngravsättning.
"Begravning med urna har blivit ett nytt sätt att lösa vår tids problem med att hinna med", säger Birgitta Söderberg, församlingsherde i Huddinge församling. Här vid Tomtberga kyrkogårds askgravlund i Huddinge.
Tiderna förändras och med dem begravningsformerna. Anhöriga väljer mer rationellt och tidsbesparande än förr. Vy över Huddinges kyrkogård i Huddinge.
Birgitta Söderberg, församlingsherde i Huddinge församling.
– Begravning med urna har blivit ett nytt sätt att lösa vår tids problem med att hinna med, säger Birgitta Söderberg, här porträtterad vid Tomtberga kyrkogårds askgravlund i Huddinge.
Vy över Huddinge kyrka i Huddinge.
Vy över Huddinges kyrkogård i Huddinge.