Annons
X
Annons
X

Vågar vi prata om kvinnohatet?

–Det är inte män som våldtar. Det är idioter, brukar sambon säga.

– Manliga idioter, inflikar jag och sedan är diskussionen igång.

För tillfället kallas idioterna ”toppchefen”, ”den framgångsrike företagaren”, ”mellanstadieläraren” och ”nöjesprofilen”. De har tillsammans med ett stort antal andra män utnyttjat skolflickor för avancerade sexlekar och gangbangs. Ibland så brutalt att flickorna har börjat blöda och kräkas.

Annons
X

Ireen von Wachenfeldts olycksaliga ord envisas mot bättre vetande att dyka upp i mitt huvud.

–Män är djur.

Så sa den stridbara före detta ordföranden i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige i ett tv-program för fyra år sedan. Sedan sjönk hela kvinnokampen till botten, skadeskjuten av den värsta av verbala torpeder: ordet manshatare.

Kvinnor kan man klumpa ihop och dra förmenta slutsatser om lite hur som helst. Män däremot generaliserar man inte om ostraffat. Män är individer. De som slår sina fruar, våldtar och sätter på småflickor är enskilda idioter som inte har något med manlighet att göra. Den som säger något annat, som ändå tycker sig se ett samband, blir bespottad och uthängd som en rabiat manshaterska.

Så riktas uppmärksamheten bort från det egentliga problemet. Vi slipper göra upp med manskulturens kanske mörkaste sida – kvinnohatet. Och vi kan alla dra en suck av lättnad. För det är ju inte bara män som hatar kvinnor. Kvinnor hatar kvinnor. Och kvinnor hatar sig själva.

Vi svälter oss. Skär oss. Gör om oss. Och låter män sätta på oss under förnedrande former. Vi gör oss till offer för att bemästra självföraktet eller kanske bara i hopp om att få en chans att vara med.

En som för några år sedan från en inbäddad position vågade rannsaka manligheten bortom idiot-teorin är journalisten Stephan Mendel Enk. Jag bläddrar i hans bok En uppenbar känsla för stil och läser. ”Makt är ingenting man erövrar. Man får den genom att andra lämnar över sin. Och det vanligaste skälet till att de gör det är rädsla”.

Kvinnors rädsla kan se ut på många sätt. Den kan handla om konkreta saker som att bli slagen av den man älskar. Eller våldtagen av en okänd man på vägen hem från bussen. Men för många är den största rädslan att inte bli sedda, inte få vara med, inte vara älskade. Och de flesta av oss kan gå rätt långt för att få känna oss som en av grabbarna. Trots att vi borde veta bättre än att tro att vi på allvar skulle få vara med.

För som Stephan Mendel Enk skriver: ”Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister.”

Ibland på madrasser med okända mäns sperma i munnen, någons hand inkörd i vaginan och en 63-årig företagares ord ekande i rummet: ”Det här gillar väl min slyna, pappas lilla flicka.”

Anna Larsson är redaktionschef på Amelia

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X