X
Annons
X
Krönika

Kristin Lundell: Vågar kulturen bitas i framtiden?

Sverige älskar sina kulturpersonligheter, men vill helst slippa betala för dem. I stället ska de bli entreprenörer som tar betalt av näringsliv och kunder. Kristin Lundell undrar hur det ska gå med konstens frihet.

Alla decennier har sina modeord. På 80- talet talade vi om yuppies, på 90-talet var det it-miljonärer och på 00-talet behölls prefixet it – men användes nu till ord som it-girls och it-väskor: med betydelsen att någon eller något hade just ”det”. Det har bara gått två år in på 10-talet, men det är ingen vild gissning att ordet som kommer att definiera decenniet är entreprenör. Det har blivit det finaste en människa kan vara; något som hyllas i såväl tv-soffor som politiska rapporter. Förra veckan satt Isabella Löwengrip, också känd som Blondinbella, i både SVT:s Morgon- och Go Kväll-soffa och förklarade att entreprenörskap ligger henne ”varmt om hjärtat”. Samtidigt, i en rapport signerad de Nya Moderaternas kulturutskott med namnet Kulturen 2020, presenteras en vision där kulturarbetare också är entreprenörer. Som ett av sammanlagt 72 förslag som presenteras för kulturen framöver återfinns i punkt nummer 22: ”Fortsatt satsning på ökad kunskap om entreprenörskap inom ramen för kulturutbildningarna”.

Det finns få ord som ger mig sådana rysningar som entreprenörskap och tanken på en framtid där vi alla kommer att tvingas vara entreprenörer. Det är tio år sedan jag blev frilansjournalist – jag bildade mitt företag som 20-åring för att marknaden krävde det. Idag har jag ofrivilligt blivit en del av den nya entreprenörsgenerationen: 80-talisterna som utåt sett inte verkar vilja något annat än att vara egenföretagare. Tro mig, att vi alla ska gå och bli entreprenörer kommer inte att vara nyckeln till en ljuv framtid. Tvärtom. Det kommer istället att öppna dörrarna till nya problem.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X