Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Kristin Lundell: Vågar kulturen bitas i framtiden?

Sverige älskar sina kulturpersonligheter, men vill helst slippa betala för dem. I stället ska de bli entreprenörer som tar betalt av näringsliv och kunder. Kristin Lundell undrar hur det ska gå med konstens frihet.

(uppdaterad)

Alla decennier har sina modeord. På 80- talet talade vi om yuppies, på 90-talet var det it-miljonärer och på 00-talet behölls prefixet it – men användes nu till ord som it-girls och it-väskor: med betydelsen att någon eller något hade just ”det”. Det har bara gått två år in på 10-talet, men det är ingen vild gissning att ordet som kommer att definiera decenniet är entreprenör. Det har blivit det finaste en människa kan vara; något som hyllas i såväl tv-soffor som politiska rapporter. Förra veckan satt Isabella Löwengrip, också känd som Blondinbella, i både SVT:s Morgon- och Go Kväll-soffa och förklarade att entreprenörskap ligger henne ”varmt om hjärtat”. Samtidigt, i en rapport signerad de Nya Moderaternas kulturutskott med namnet Kulturen 2020, presenteras en vision där kulturarbetare också är entreprenörer. Som ett av sammanlagt 72 förslag som presenteras för kulturen framöver återfinns i punkt nummer 22: ”Fortsatt satsning på ökad kunskap om entreprenörskap inom ramen för kulturutbildningarna”.

Det finns få ord som ger mig sådana rysningar som entreprenörskap och tanken på en framtid där vi alla kommer att tvingas vara entreprenörer. Det är tio år sedan jag blev frilansjournalist – jag bildade mitt företag som 20-åring för att marknaden krävde det. Idag har jag ofrivilligt blivit en del av den nya entreprenörsgenerationen: 80-talisterna som utåt sett inte verkar vilja något annat än att vara egenföretagare. Tro mig, att vi alla ska gå och bli entreprenörer kommer inte att vara nyckeln till en ljuv framtid. Tvärtom. Det kommer istället att öppna dörrarna till nya problem.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det som oroar mig mest i tanken på konstnären som entreprenör är vem som i framtiden kommer att ens våga nafsa i den hand som föder dem? Hur många kommer att ta språnget fullt ut när alla skyddsnät tagits bort? När alla vill sola sig i glansen av det som visade sig lyckat men ingen vill ta ansvar för det som blir lite för obekvämt. Det blir därför närmast ironiskt när kulturrapporten i punkt 14 vill slå fast att man ska ”stärka kulturens frihet och oberoende – armlängds avstånd skall fortsatt råda mellan politiker och kulturutövare”. Okej. Men den där omfamningen som kulturutövare och näringsliv då ska mötas i – vem tror att den kommer bli passionerad, varm och kravlös?

    Annons
    X

    Att de nya sedlarna, som lanseras 2016, kommer att prydas av kulturpersonligheter är en symbol för den nya kulturpolitiken. Konstnären som entreprenör. Sverige älskar sina kulturpersonligheter, men vill helst slippa betala för dem. I Kulturen 2020 slås fast att de som ”bidrar till att skapa bilden av Sverige utomlands är (…)våra musiker”. Därefter räknar man upp Abba, Roxette, The Cardigans, Max Martin, Ace of Base, Robyn, First Aid Kit och Lykke Li som ”starka varumärken för landet Sverige”. God pr slår man alltså fast att de skapar. Det är den anledningen som ofta brukar användas som argument för varför en annan institution, med historisk och symbolisk funktion, i Sverige varje år ska beviljas ett apanage. Men konstnärer ska minsann ut och finansiera sina egna projekt som vi sedan alla ska snylta på. Man kan ge upp för mindre.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X