Annons
X
Annons
X

”Våga prova en koalition över blockgränsen”

Den cementerade blockpolitiken har fört Sverige till ett konfrontativt kvasi-tvåpartisystem. Detta är direkt kontraproduktivt, skriver doktoranderna Michal Smrek och Marcus Wangel som förespråkar en blocköverskridande majoritetskoalition.

Det nya politiska läget
Turerna kring decemberöverenskommelsen, nyvalet och budgetomröstningen både 2013 och den senaste veckan har blottlagt svagheterna och riskerna för en minoritetsregering, skriver Michal Smrek och Marcus Wangel. Bilden är från tillkännagivandet av decemberöverenskommelsen den 27 december 2014.
Turerna kring decemberöverenskommelsen, nyvalet och budgetomröstningen både 2013 och den senaste veckan har blottlagt svagheterna och riskerna för en minoritetsregering, skriver Michal Smrek och Marcus Wangel. Bilden är från tillkännagivandet av decemberöverenskommelsen den 27 december 2014. Foto: Henrik Montgomery/TT

DEBATT | POLITIK

I årtionden präglades svensk politik av konsensus och överläggning mellan riksdagspartierna. Det var ett ideal med ett egenvärde som eftersträvades av våra politiker och stod som föredöme internationellt och på hemmaplan. Tyvärr har det idealet bytts ut mot en verklighet kännetecknad av konfrontation.

Den främsta orsaken är förstärkningen av blockpolitiken i Sverige sedan Alliansens bildande 2004. Deras historiska betydelse i att rita om det politiska landskapet och visa på en större mångfald av trovärdiga regeringsalternativ kan ej överskattas nog. Men med Sverigedemokraternas (SD) framgångar i de två senaste riksdagsvalen, och fortsatt höga opinionssiffror, har förutsättningarna för blockpolitik ändrats markant. Det förefaller nu högst osannolikt att något av de traditionella blocken får egen majoritet i kommande val, vilket medfört att förhållningssättet till SD har blivit en för dominerande politisk fråga. Det har slagit kilar mellan de borgerliga och tar stort utrymme i media och partiledardebatter, ofta på bekostnad av långt viktigare sakpolitiska inlägg.

I vår mening har den cementerade blockpolitiken fört Sverige till ett konfrontativt kvasi-tvåpartisystem. Detta är direkt kontraproduktivt så länge blockgränserna förblir orubbliga. 

Annons
X

Det ömsesidiga samförstånd som förr karaktäriserade rikspolitiken och åtnjöt väljarnas gillande har de senaste åren tagit svår skada.

En allvarlig implikation av detta är att väljarnas förtroende för våra folkvalda representanter urholkas och att det politiska systemet – under lång tid synonymt med konsensus – förlorar i legitimitet. Den risken ökar väsentligt när debatten i alltför hög utsträckning får kretsa kring relationen mellan SD och övriga partier. Frågan om deras roll som vågmästare i riksdagen överskuggar reella politiska diskussioner och de viktiga ideologiska skillnaderna inom blocken blir allt otydligare. Vi kan inte ha både block och en rik mångfald av politiska visioner. Det ömsesidiga samförstånd som förr karaktäriserade rikspolitiken och åtnjöt väljarnas gillande har de senaste åren tagit svår skada.

Vi menar att denna negativa utveckling inte kan bromsas och vändas så länge vi har en minoritetsregering samt att SD kvarstår som tungan på vågen. De omdebatterade turerna kring decemberöverenskommelsen, nyvalet och budgetomröstningen både 2013 och den senaste veckan har blottlagt svagheterna och riskerna en minoritetsregering oundvikligen står inför i dagens Sverige. 

För att landet ska kunna återgå till ett system med fungerande och handlingskraftiga minoritetsregeringar menar vi att blockpolitiken bör brytas en gång för alla, samt att historiska lojaliteter till andra partier inom blocken omvärderas. I den nära framtiden anser vi att det inte räcker med att största block regerar med hjälp av ett aktivt stödparti, utan förespråkar en majoritetskoalition i mittfältet av det politiska landskapet, med partier från båda traditionella block.

En sådan koalition skulle ge Sverige välbehövlig stabilitet i riksdagen. Vi förnekar inte att det inledningsvis kan uppstå konflikter mellan regeringspartierna, men vi skulle besparas det överhängande hotet om parlamentarisk oreda och nyval som vi bevittnat under den gångna mandatperioden. Denna stabilitet ger i sin tur upphov till en handlingskraftigare regering som kan fokusera på de djupgående reformer Sverige är i behov av på ett flertal politikområden. Under rådande parlamentariska läge har vi svårt att se något större, verkansfullt reformutrymme, vilket också försvagar legitimiteten för rikspolitiken samt möjliggör för SD att fortsätta växa.

En annan fördel med en bred mittenkoalition är att det kan stoppa de centrifugalkrafter som i dagsläget fragmenterar det politiska mittfältet. Sådana krafter förekommer ofta i parlament med ytterlighetspartier på båda sidor av det ideologiska spektrumet. Ett tätare samarbete i mitten skulle i stället stärka centripetalkrafter och bidra med ökad pragmatism. På lång sikt kan detta vara den mest effektiva strategin för att motverka populism från både höger och vänster.

Dock är vårt huvudargument att en majoritetskoalition som spänner över blockgränserna på sikt skulle återställa den anda av samförstånd vi menar har försummats och försvagats kraftigt de senaste åren. I ett fungerande och stabilt konsensussystem sker de hårda förhandlingarna och konfrontationerna i parlamentets utskott. När omröstningen sker bör man kunna uppvisa enighet och en tilltro till den politik man röstar för.

En föreliggande risk med denna typ av storkoalition är att mindre partier tvingas kompromissa med sina grundprinciper och värderingar; ett öde som Miljöpartiet gått till mötes under nuvarande mandatperiod. Dock kan det omvända gälla i lägen där ett litet parti blir direkt avgörande för att kunna bilda majoritet; då får det partiet åtnjuta ett större inflytande i koalitionen än vad deras mandatfördelning kan ge sken av.

Vi menar att de partier som ingår bör vara någorlunda jämnt fördelade kring den rådande politiska mittpunkten. Det största partiet kan ännu söndra och härska, men vi anser att risken för detta minskar om de ideologiska olikheterna är mer jämnviktiga än vad vi ser i sittande regeringskonstellation.

Vi finner att en majoritetskoalition skulle tvinga regeringspartierna till mer konsensus och ett rikare idéutbyte, snarare än polariserande konfrontation. I egenskap av väljare menar vi också att detta på sikt kan stärka legitimiteten för det politiska systemet och dess spelregler. Nyhetsflödet kring svensk politik måste i högre utsträckning tillåtas rapportera vad regeringen de facto åstadkommer, snarare än att måla upp bilden av upprepade parlamentariska låsningar.

Slutligen behöver en blocköverskridande koalition inte vara normen i all framtid. Senast detta prövades var 1951–1957 när Socialdemokraterna och Bondeförbundet samregerade. Efter 60 år kanske det är dags att hålla snarlika lösningar öppna?

Michal Smrek

Marcus Wangel

doktorander i statsvetenskap vid Uppsala universitet

Michal Smrek och Marcus Wangel. Foto: Privat
Annons

Turerna kring decemberöverenskommelsen, nyvalet och budgetomröstningen både 2013 och den senaste veckan har blottlagt svagheterna och riskerna för en minoritetsregering, skriver Michal Smrek och Marcus Wangel. Bilden är från tillkännagivandet av decemberöverenskommelsen den 27 december 2014.

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 2

Michal Smrek och Marcus Wangel.

Foto: Privat Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X