X
Annons
X

Under strecket 1922: ”Väderleksförutsägelser”

Snöplog på Gustav Adolfs Torg efter snöstormen i april 1912
Snöplog på Gustav Adolfs Torg efter snöstormen i april 1912 Foto: Alfred Mohn/Stockholms stadsmuseum

En förutsägelse av vädret är, som var man vet, i allmänhet behäftad med ganska stor osäkerhet. De meteorologiska prognoserna kunna på intet vis i säkerhet tävla med de astronomiska, där t. ex. tiden för en total solförmörkelses inträffande kan förutbestämmas på sekunder när. I fråga om dessa senare förutsägelser får man anse det fullt berättigat, om också något väl strängt, då en kinesisk kejsare lät halshugga tvenne hovastronomer, Hi och Ho, för att de underlåtit att förutsäga en total förmörkelse. Skulle meteorologerna halshuggas för sina felaktiga prognoser, så skulle i genomsnitt en statsmeteorologs huvud falla i veckan, om man nu överhuvudtaget under sådana förutsättningar kunde finna rekryter till ett så riskabelt yrke. Varpå beror nu denna stora osäkerhet i fråga om de meteorologiska förutsägelserna? Är det så, att "vädret blåser vart det vill" och dess företeelser icke följa några bestämda lagar? Helt visst icke. Ej heller torde man i allmänhet kunna förklara en förutsägelses misslyckande genom att hänvisa till försumlighet hos meteorologerna, eller felaktigheter i de metoder, som användas.

Den viktigaste skillnaden mellan de astronomiska tilldragelserna och de atmosfäriska ligger däri, att medan händelseförloppet i förra fallet är bestämt med tillräcklig noggrannhet ur kännedomen om några få faktorer, så är det i senare fallet nödvändigt att känna en mycket stor mängd. En fast kropps – t. ex. månens – rörelse är fullkomligt bestämd i alla delar, om jag känner rörelsen hos trenne punkter av dess massa, vilka icke ligga på samma räta linje, under det att en gasformig kropps rörelse – t. ex. atmosfärens – först är bestämd om jag känner rörelsen hos en otalig mängd punkter inom densamma. Då vädrets växlingar i första rummet bero på växlingar i atmosfärens rörelse, så måste man för att med säkerhet kunna förutsäga vädret känna förhållandena i atmosfärens alla delar.

Men även om man alltså tänkte sig, att alla de olika element, som, praktiskt taget, inverka på atmosfärens tillstånd, kunde observeras, så uppstå ändå särskilt två svårigheter. Den ena härrör från ett förhållande som kanske klarast framträder genom hänvisning till ett exempel. Antag att jag sätter en rulett i rörelse, och att det gäller att förutsliga var kulan kommer att stanna. Hjulets rörelse liksom kulans är bestämd av rent mekaniska lagar, och förutsägelsen i fråga skulle vara möjlig om jag med mycket stor noggrannhet kände storleken av de krafter med vilka rörelserna åstadkommits, friktion, luftmotstånd o.s.v. Men en mycket liten felbestämning av t. ex. den rörelsen frambringande kraften ger mig genast ett mycket stort fel i det beräknade slutläget. Detta förhållande, att en mycket liten orsak kan ge upphov till en mycket stor verkan, är en av huvudorsakerna till att atmosfärens tillstånd är så svårt att förutbestämma.

Annons
X

Den andra orsaken har mera direkt sin grund i det mänskliga intellektets begränsning. Har man en obegränsad kännedom om atmosfärens tillstånd i alla punkter vid en viss tid, så har man visserligen här ett material, ur vilket i allmänhet ett förutbestämmande av alla senare tillstånd vore möjligt och tänkbart. Detta förutbestämmande kräver emellertid oftast färdigheter, över vilka vi ej förfoga, och är i regel, även om vi kunna komma åt lösningen av problemet, så tidsökande, att en praktisk användning är utesluten. Professor Bjerknes, som har stor del i den moderna meteorologiens utveckling, anger att han i vissa fall anser sig teoretiskt kunna tämligen exakt förutsäga vädret, men att en förutsägelse tre timmar i förväg därvid kräver beräkningar, som kräva många gånger denna tid.

Under sådana förhållanden innebär en väderleksförutsägelse aldrig en fullkomlig visshet, utan blott ett angivande av att ett visst tillstånd har sannolikhet för att inträffa. Ibland är sannolikheten mycket stor, ofta har den tjänstgörande meteorologen själv fullkomligt klart för sig att hans förutsägelse är behäftad med stor osäkerhet. Då väderleksförutsägelserna i regel uppgöras blott på grundval av observationer, som vid ett 200-tal europeiska stationer utförts vid jordytan – temperatur, barometertryck, vind och vindriktning o.s.v., samt på observationer över molnen och molnens rörelse, undgår mycket av de förändringar, som utspelas i atmosfären med nödvändighet prognosställarens uppmärksamhet. En stor del av de väderleksförändringar, som inträffa, måste nämligen antagas ha sin grund direkt i omlagringar hos de övre luftlagren, om vilkas temperatur och rörelse vi ha en ytterst begränsad kännedom.

Denna artikel var införd i SvD den 12 januari 1922. Foto: SvD:s arkiv

Den praktiska väderleksprognosen har länge byggt nästan helt på statistisk grund. D.v.s. man har på grund av sin kännedom om barometerminimas (cyklonerna) och barometermaximas (anti-cyklonerna) vanliga rörelse och om de meteorologiska elementens genomsnittliga fördelning kring dessa centra sökt härleda vad som kommer att inträffa. På den synoptiska kartan, där samtidiga meteorologiska iakttagelser vid ett stort antal stationer införas, uppdragas linjer, som sammanbinda orter med samma lufttryck, isobarer. Genom iakttagelse av isobarernas rörelse kan man studera cyklonernas och anticyklonernas framfart. Omkring år 1906 införde professor Ekholm på den synoptiska kartan en framställning av lufttrycksändringens storlek på skilda orter, varvid orter med samma lufttrycksändring under en viss tid – till att börja med 12 timmar – sammanbundos med linjer: isoallobarer. Dessa linjer befunnos i allmänhet giva slutna kurvor, vilkn omslöto centra, där barometern på tolv timmar fallit mest eller minst. Studiet av dessa fall- och stigområdens rörelse har lett fram till en del empiriska lagar, vilka visat sig av synnerligt stort värde för förutsägelsen, särskilt av stormarna. På senare lid har man emellertid på de flesta institut övergått till att uppdraga isoallobarerna på grundval av lufttrycksändringen under tre timmar, och denna övergång har i allmänhet ansetts fördelaktig. Samtidigt är det dock av vikt ati bibehålla en uppfattning av barometerändringarna vid skilda stationer under åtminstone de senaste tolv timmarna. Genom att undersöka ändringen under såväl de senaste tolv som de sista tre timmarna får man i allmänhet lätt klart för sig om ett barometerfall har en tendens att förstärkas eller försvagas.

Till dessa empiriska metoder för vädrets förutsägande har på senare tid sällat sig ett allt starkare krav på vikten av att den prognosställande meteorologen gör klart för sig de fysikaliska faktorer, som kunna tänkas förskjuta hans prognos i ena eller andra riktningen. En tekniskt bildad person, som ämnar köra över en svag bro, gör väl i första hand en hållfasthetsuppskattning på grundval av vissa empiriska formler, vilka ingå i hans kunskapsförråd. Men härtill lägger han dessutom sin kännedom om en mängd omständigheter, som äro säregna för det speciella fall han har att gora med: brons ålder, dess försvagning genom väder och vind o.s.v. På samma sätt måste meteorologen med fasthållande i medvetandet av de erfarenhetssatser, som säga honom hur väderleken i
allmänhet utvecklats under en viss situatjon, ständigt taga till hjälp sin kännedom, om de mekaniska lagar, enligt vilka luftens rörelse bör försiggå, han bör ständigt fråga sig om icke omständigheter finnas, som kunna tänkas förskjuta hans "regel" i ena eller andra riktningen. Denna fysisk-meteorologiska skola, vars förtjänster vid sidan av den empiriska meteorologiens framsteg ej böra underskattas, har i Sverige varit lyckligt representerad vid det av Otto Pettersson grundlagda institutet vid Gullmarn, där huvudvikten emellertid legat på studiet av de maritima företeelserna. och där bl. a. J. W. Sandström utfört en del av sina viktiga experimental-meteorologiska arbeten. På senare tid har det av V. och J. Bjerknes ledda geofysiska institutet i Bergen bidragit med en rad ytterst uppslagsrika och värdefulla arbeten, vilka särskilt inriktat sig på ett teoretiskt (V. Bjerknes) och ett synoptiskt (T. Bjerknes) studium av cyklonernas byggnad. Omkring 1918 angåvo V. och J. Bjerknes en på teoretiska beräkningar och på studium av ett begränsat observationsmaterial grundad mekanisk modell av cyklonens byggnad, vilken sedermera på ett mycket lyckat sätt visat sig kunna ge en schematisk bild av det fysikaliska förloppet i flertalet av cyklonerna, sådana som de visat sig framträda på den synoptiska kartan med stöd av ett utvidgat och detaljerat observationsnät.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Huvudvikten i den Bjerkneska cyklonmodellen ligger på uppträdandet av s. k. diskontinuitetsytor inom cyklonen. Vid dessa ytor undergå de meteorologiska elementen ganska hastiga språng, så att såväl temperatur som lufttryck, vindstyrka och vindriktning vid dessa gränsområden mellan kall och varm luft förändras ganska hastigt. Till stor del genom Hildebrandssons och hans lärjungars pioniärarbeten inom den synoptiska meteorologien var redan långt förut den genomsnittliga fördelningen av de meteorologiska elementen i cyklonerna känd. Som en kompletterande påbyggnad till den uppfattning om cyklonbyggnaden, som framgick ur dessa statistiska arbeten, kommer nu den Bjerkneska, strängt genomförda mekaniska modellen med dess diskontinuitetsyta mellan varm och kall luft. Vid denna yta, som man senare betecknat med namnet polarfronten, emedan den kalla luften oftast härrör från de polara regionerna, mötas kall och varm luftström. Den varma och fuktiga luften får därvid en tendens att på grund av sin större lätthet flyta över den kallare. Härvid utfälles i allmänhet vattenångan i form av regn, till följd av den adiabatiska avkylningen när luften stiger uppåt. Denna kondensation är av samma natur, som den vi kunna iaktta då vi hastigt öppna en flaska med kolsyrat vatten.

För förutsägelser av nederbörden spela dessa diskontinuitetsytor därför en väsentlig roll. Det är av vikt att noga studera de meteorologiska elementen: temperatur, fuktighet, vindriktning, molnighet o.s.v. i närheten nv diskontinuitetsytorna, dels för att upptäcka och fastställa dessa ytors läge, dels för att förutsläga den kalla och varma luftströmmens inbördes rörelse.

Det är tydligt att detta fördjupade studium av de fysikaliska betingelserna för oväderscentras uppkomst och livskraft på intet sätt utesluter eller vill lämna åsido de regler och erfarenheter som framgått ur ett statistiskt arbete och som äro att likna vid formler, gällande för genomsnittliga förhållanden. Tvärtom äro dessa nya metoder – om de kunna betecknas som nya – ägnade att belysa och ge en inblick i, dels varför dessa regler i allmänhet gälla, dels också varför de i vissa speciella fall svika. Reglerna för cyklonernas och anticyklonernas vandring, liksom de Ekholmska lagarna för stig- och fallområdenas rörelse, ha på intet sätt genom dessa nya metoder gjorts onödiga; de ha genom dem blivit ställda på en fysikalisk grund och vägar synas ha öppnats att giva dem ett starkare liv till utveckling och nyskapning.

Men på vilka metoder eller studier en väderleksförutsägelse än grundas, komma alltid fall att inträffa, där förutsägelsen icke slår in, detta på grunder som ovan angivits. I allmänhet torde. t. ex. en regnförutsägelse slå in i omkring 75 à 80 fall på 100, vilket betyder att vi i genomsnitt en à två gånger i veckan göra en "felaktig" förutsägelse. Vilken metod som än användes, så skall man alltid kunna peka på ett och annat enstaka fall, där metoden slagit fel och där ett starkare framhävande av vissa väderleksfaktorers inflytande hade kunnat giva ett riktigare resultat. Ett exempel härpå erbjuder den av professor Ekholm i Nya Dagligt Allehanda kritiserade prognosen av den 22 december, vid vilken tid ett fallområde, till att börja med framträdande i södra England, gav anledning till ovarnad storm i Svealands farvatten. Den prognosställande meteorologen var härvid fullt medveten om att fara för hård vind förelåg, vilket framgick av isoallobarernas läge och rörelse, såväl med hänsyn till lufttrycksfallet under tre, som under tolv timmar. Emellertid talade en del andra omständigheter för att stormvarning icke borde utsändas. Dels voro nämligen temperaturmotsättningarna i fallområdets omgivning svagt utvecklade vilket i allmänhet tyder på att det bör försvagas och ej förstärkas. Dels hade under närmast föregående tid liknande fallområden tagit en sydligare rörelseriktning, antydande att de övre luftströmmarna, vilka ej voro direkt tillgängliga för observation, vid denna tidpunkt hade en tendens att ge de från södra England emanerande fallområdena en för våra trakter ofarlig bana.

I allmänhet är det för bedömandet av väderleksförutsägelsers värde vilseledande att utgå från vissa speciella fall, där ett mycket stort antal faktorer med nödvändighet inverkat på prognosställarens omdöme. På samma sätt torde professor Ekholms kritik mot stormvarningsväsendet, vilken till stor del grundar sig på det förhållandet, att en del stormar uppträtt ovarnade på ett visst ställe på svenska kusten (Smögen), vara i störa delar obefogad. En närmare granskning av förhållandena, vilken snart torde komma att offentliggöras, gör det nämligen ytterst sannolikt, att denna skenbara försummelse har sin grund i att vindmätaren vid denna station under 1920 varit felaktig och gett för höga värden på vindstyrkan. Detta synes framgå mycket tydligt av en jämförelse med kringliggande stationer under en följd av år. Även här ha vi ett exempel på att det enstaka fallet måste bedömas med mycket stor försiktighet.

Ett annat tydligt exempel erbjuda de temperaturförutsägelser, som av professor Ekholm själv uppgjorts på grundval av en längre temperaturserie i Stockholm. Dessa temperaturförutsägelser äro grundade på en analys av temperaturkurvan medelst de s. k. Fourièrska serierna och äro resultatet av ett synnerligen mödosamt och tidsödande arbete. Uppställer jag i en tabell dels de av professor Ekholm beräknade värdena på de olika månadernas medeltemperatur, dels de observerade och slutligen de som erhållas helt enkelt genom att taga medelvärdet under 50 år, så erhåller jag för Stockholm under tiden mars 1920 till oktober 1921 (d.v.s. under de senaste 20 månaderna) följande värden:

Medelvärdet på differensen mellan de av professor Ekholm beräknade och de observerade temperaturerna är 2°.07. Medeldifferensen mellan de observerade temperaturerna och mlånadens medeltemperatur är blott 1°.67. Jag erhåller följaktligen, om jag håller mig till denna korta tid av 20 månader, ett 20 procent bättre värde på den kommande månadens temperatur, om jag säger att den blir helt enkelt medeltemperaturen än om jag förutsäger enligt professor Ekholms beräkning!! Äro därför de Ekholmska temperaturförutsägelserna av intet värde eller sämre än den enklaste förutsägelsen av rena medelvärden? Jag tror att denna slutsats vore oriktig och i varje fall förhastad. Helt enkelt därför att vi för ett opartiskt bedömande måste ha tillgång till ganska långa temperaturserier. Vi få vid en kritik av meteorologiska metoder icke utgå från enstaka fall. Beträffande professor Ekholms bergfasta tro på att förutsägelserna under den tid, han själv innehade ledningen av väderlekstjänsten, voro så avsevärt mycket bättre än nu, tvingas jag slutligen att erinra mig den gamla, för övrigt vänliga dam, som envist höll före att äpplena i hennes barndom varit så mycket större än de som nu förekomma.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Snöplog på Gustav Adolfs Torg efter snöstormen i april 1912

Foto: Alfred Mohn/Stockholms stadsmuseum Bild 1 av 3

Denna artikel var införd i SvD den 12 januari 1922.

Foto: SvD:s arkiv Bild 2 av 3
Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X