Annons

Vådan av att röja Rebeccas hemlighet

Under strecket
Publicerad

Last night I dreamt I went to Manderley again - så börjar Daphne du Mauriers roman ”Rebecca” (1938). Säkert är det numera minst lika många som förknippar denna inledningsfras med Hitchcocks filmatisering av romanen, där vi i upptakten förs in på den vindlande tillfartsvägen mot Manderley genom drömmens skuggor.
”Rebecca” är en god underhållningsroman, minst lika spännande som filmen. När den kom ut, jämförde vissa recensenter den obegripligt nog med Charlotte Brontës klassiska ”Jane Eyre” (1847), en jämförelse som naturligtvis i allmänhet utföll till ”Rebeccas” nackdel. Likheterna mellan romanerna ligger på ett yttre plan: berättaren är i båda fallen en kvinna, som blir gift med en man, vars första hustru har en avgörande roll i handlingen. I ”Jane Eyre” är den första hustrun, som är ”vansinnig”, instängd på vinden, i Rebecca är hon visserligen död, men fullkomligt dominerande. Mr Rochester i ”Jane Eyre” är på väg att bli bigamist, eftersom hans första hustru ännu lever; Maxim de Winter i ”Rebecca”
blir snarast ett slags psykologisk bigamist.
I ”Jane Eyre” är inslaget med kvinnan på vinden ett av romanens kraftcentrum. Hur mycket Charlotte Brontë kunde ana av den undertext som, i ett sekel med nya sätt att beskriva själens skiktning och nya idéer om relationerna mellan könen, skulle öppna sig i skildringen av kvinnan på vinden kan vi inte veta. Efter Sandra M Gilberts och Susan Gubars feministiska litteraturstudie ”The Madwoman in the Attic” (1979) är hon ett begrepp.
Att på allvar jämföra ”Jane Eyre” och ”Rebecca” är orättvist. Var och en av romanerna är betydande i sin art, men de representerar två olika slags berättarkonst och är lika ojämförbara som Mona Lisa och ett eller annat utmärkt Kalle Anka-häfte från seriens storhetstid.
”Rebecca” har emellertid, i likhet med ”Jane Eyre”, visat sig lockande att spinna vidare på. Helt ovanligt är det ju inte att författare anknyter till tidigare kolleger - exempelvis skrev Jesper Högström i SvD 3/1 2003 om James Wilsons roman ”Det mörka strået”, där
författaren har övertagit 1800-talsförfattaren Wilkie Collins två mysterielösande huvudpersoner.

Annons

Lockad av den instängda kvinnans öde i den omfångsrika ”Jane Eyre” skrev Jean Rhys en liten tät roman med titeln ”Wide Sargasso Sea” (1966; på svenska ”Den första hustrun”, 1989); förlagans huvudperson nämns där bara i förbigående. Rhys har helt enkelt öppnat den dörr som den första hustrun hade kommit in genom i ”Jane Eyre” - bortom den dörren hade hon mycket fria händer att teckna den kreolska Bertha Masons porträtt. Till självständigheten bidrar att Rhys skriver på ett ångande och komprimerat språk, som är helt annorlunda än Charlotte Brontës. ”Den första hustrun” har ett alldeles eget liv, men den står i ett dialogförhållande till ”Jane Eyre”, som gör att den får sitt fulla värde först för den som har läst förlagan. ”Jane Eyre” är en roman med många bottnar som tål djupgående tolkningar - det finns teman att vidareutveckla långt bortom romanens egen ram.
Med ”Rebecca” är det knappast så. Romanen är
spännande, men inte mångbottnad. Den första mrs de Winter, som också har fått ge romanen dess titel, är på ett närmast förkrossande sätt närvarande genom hela romanen; genom en vändning i handlingen kommer frågan om hur hon egentligen dog att ge de sista kapitlen en nervpirrande spänning. Dessförinnan har den andra hustrun, som hela tiden är romanens berättare, försökt få fram uppgifter om sin tjusande föregångare; antydningarna om mörka hemligheter duggar tätt, men kompetent - du Maurier vet hur man bygger upp en historia som får läsaren att ivrigt vända blad.
Någon psykolog i djupare mening är du Maurier knappast; hennes gestalter är enkla, när de inte är dubbla, det vill säga har två olika sidor som de visar i olika sammanhang. Romanens huvudperson, som bara skymtar via andra personer i minnesbilder och genom den prägel hon har satt på det hus, där hon en gång har bott, fungerar som en dubbelgestalt: hon har varit samvetslös och charmerande, bländande och outhärdlig. Detta om man får tro de
vittnesbörd som romanen själv meddelar - och det finns, till följd av du Mauriers okomplicerade sätt att teckna de levande gestalterna, ingen anledning att misstänka några skymda värderingar eller lögner, men det betyder också att vi aldrig kan få en sammanhängande bild av ”Rebecca”.
du Mauriers obestridliga styrka är känslan för atmosfär. Efter att ha sett Menabilly, en stor egendom vid havet i Cornwall väster om Fowey, förvandlade hon den i sin fantasi till det suveränt skildrade Manderley i ”Rebecca”; vid namngivningen av huset i romanen inspirerades hon av namnet på den burmesiska stad, som Kipling hade vävt in i gungande rytmer i sin ballad ”On the road to Mandalay”. Några år senare fick hon tillfälle att hyra det opraktiska, kalla och förfallna Menabilly och bodde sedan där med sin familj i ett par decennier, innan hon tvingades flytta.
”Rebecca” är synnerligen effektivt hoptvinnad, berättad med långa fördröjningseffekter och kryddad med spänningsförstärkande besynnerligheter. Att ge sig in i den
härvan och att locka fram den döda ”Rebecca” ur de skuggor, varur hon så påtagligt, och i kraft av sin dubbla personlighet, styr hela historien hos du Maurier, är att göra romanen och dess författaren en otjänst. Den otjänsten har emellertid Sally Beauman brett ut över 500 sidor i ”Rebecca”s Tale” (2001), som nyss utkommit på svenska med titeln Rebeccas hemligheter i översättning av Ulla Danielsson (Bonniers).
De dolda inslagen i ”Rebecca” blir inte intressantare för att de blottläggs, även om man kan förstå att det för många läsare med kreativ fantasi, och ibland kanske också drömmar om egna litterära succéer, har verkat oemotståndligt lockande att skriva något slags fortsättning på romanen. Enligt Margaret Forsters biografi över du Maurier var författaren måttligt road, även om hon accepterade en fortsättning som Antonia Fraser skrev vid mitten av 70-talet.
”Rebecca” lämnade inte sin författare någon ro. I början 40-talet hade romanen anklagats för att vara ett plagiat. du Mauriers amerikanska
förläggare blev stämd och författaren själv tvingades resa till USA för att försvara sig. Slutsatsen blev att anklagelserna saknade grund och åtalet lades därför ned, men för du Maurier var det hela mycket olustigt.
För den som vill blottlägga hemligheterna i ”Rebecca” handlar det i klartext om att uppfinna en bakgrundshistoria till romanens berättelse och på så sätt ge den gäckande huvudpersonen en karaktär och en sammanhängande biografi. Beaumans problem blir då att hon måste skruva historien ytterligare några varv: ett enkelt avslöjande av Rebeccas bakgrund kan aldrig bli annat än ett enkelt avslöjande. Därför försöker hon att göra denna bakgrund så detaljerad och så motsägelsefull som möjligt, men hennes omständliga försök att blanda bort korten - som kanhända är inspirerade av du Mauriers egen berättarmetod - blir ganska snart bara tröttsamma.
Tydligen har romanen tillkommit efter ett samtal kring ”Rebecca” mellan Beauman och du Mauriers son; när Beauman påpekade att vi aldrig får höra Rebeccas
egen berättelse, uppmanades hon att skriva den. Resultatet tycks ha motsvarat förväntningarna, om man ser till den reklam Beaumans roman får på Daphne du Mauriers hemsida (www.dumaurier.org).

Annons
Annons
Annons