Harald Gustafsson:Vad Sten Sture kan lära oss om svenskhet

På grund av de medeltida verskrönikornas historiska opålitlighet har intresset för dem länge varit svalt, men som spår av ideologiska strömningar är de högintressanta. En ny avhandling avläser bland annat tidens föreställningar om en svensk gemenskap.

Under strecket
Publicerad

Skolplansch föreställande slaget vid Brunkeberg 1471.

Margaretha Nordquist disputerade på avhandlingen "A struggle for the realm" vid Stockholms universitet i december.

Annons

En gång var senmedeltiden stor i den svenska historiebilden. Kalmarunionen, Engelbrektsupproret, slaget vid Brunkeberg eller Sten Sture den yngres kamp mot ärkebiskop Gustav Trolle beskrevs inte bara levande i skolböcker utan rådbråkades också i lärda strider. Hugade professorskandidater var närmast beredda att skära halsen av varandra om tolkningen av något enstaka dokument för att visa sin skarpsinnighet. Perioden var viktig ur ett nationsbyggnadsperspektiv, den menades visa svenskarnas kamp mot utländskt styre och kulminera i återupprättandet av ett självständigt Sverige under Gustav Vasa.

Det var då. Sedan femtio år har det mestadels ­varit tyst kring Erik av Pommern, Sturarna och Kristian Tyrann. Det har flera orsaker. Unions­tidens strider kan inte beskrivas som en kamp mellan svenskar och danskar; snarare var det olika grupper i Sverige som stod mot varandra och höll ute ­eller kallade in unionskungen efter behov. Gustav Vasa skapade inte Sverige, han tog över och förändrade något som funnits också inom unionen. Den bärande svenska nationella myten är idag snarare historien om välfärdsstaten och tyngdpunkten
i den historiska forskningen ligger på de senaste hundra åren. De som ändå sysslar med äldre historia arbetar oftast med den tidigmoderna perioden, tiden mellan medeltiden och industrialiseringen.

Annons
Annons
Annons