Annons
X
Annons
X
Ledare
Gäst

Janerik Larsson: Vad skulle Merkel ha gjort?

Larsson läser
Auschwitz
Auschwitz

Jag föddes några månader efter D-dagen och upplevde på 50-talet närheten till andra världskriget mycket påtagligt.

Min mamma arbetade på Kristidskommissionen som hanterade ransoneringen som pågick fram till 1951 så en del av mina barnaår tillbringades på dess kontor i Höganäs.

Wikipedia: Under och efter andra världskriget, mellan 1940 och fram till 1951, infördes ransonering på bland annat kaffe, te, kakao, skor, textilvaror, kött, ägg, socker, sirap, grädde, kryddor, mjöl och bröd, matfett, ost, tobaksvaror, tvätt- och rengöringsmedel, soda, ljus, risgryn, havregryn, makaroner, potatismjöl, ärter, bönor och salt. Den först ransonerade varan blev kaffe, där ransonering pågick 27/3 1940–31/10 1945, och där kvoterna tidvis var 13 gram/person och vecka, en dryg tiondel av 1939 års konsumtion. Bensinen släpptes fri den 13 november 1945 och tobaksransoneringen upphörde den 22 september samma år.År 1948 återinfördes ransonering av bensin; orsaken var brist på utländsk valuta. Under andra världskriget upprättades en speciell myndighet, Statens Livsmedelskommission, som utfärdade speciella ransoneringskort för att styra upp ransoneringen. Efter kriget försvann till en början så gott som samtliga ransoneringar, men de återinfördes och togs bort efter hand för att motverka en alltför stor import till Sverige. Staten ville kontrollera valutainförseln för att undvika en ekonomisk kollaps efter kriget då suget på importvaror som kaffe, gummi m.m. var stort.

Annons
X

Det var ett helt annat Sverige än dagens. Oändligt mycket fattigare.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Jag pratade en hel del med mina föräldrar om krigsåren. Min mamma hade arbetat som frivillig i Röda Korset när de danska judarna flydde över Öresund i oktober 1943 - dvs ett år innan jag gjorde mitt intåg i världen.

    I den lilla staden bodde under åren efter krigsslutet judiska flyktingar från koncentrationslägren.

    Jag kom aldrig i närmare kontakt med några av dessa men i realskolan hörde jag om hur en ung son i en sådan familj hade begått självmord genom att hänga sig i källaren till hyreshuset där de bodde.

    En vuxen man som vi träffade under en resa i Skåne berättade om hur det var och visade upp den tatuering han fått som koncentrationslägetfånge.

    Dom har det svårt, sa min mamma.

    Göran Rosenbergs ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” rekommenderas till läsning för alla som inte redan läst den.

    Med tiden kom jag att läsa mycket om Sverige under andra världskriget. Inte minst om oviljan att medge att tyska, judiska läkare skulle komma hit.

    En sådan judisk läkare lärde jag känna som gymnasist. Han ville aldrig tala om den tiden - varken om Tyskland eller om hur det var att komma till Sverige.

    Det är sådant som jag tänker på när jag läser om debatten om flyktingvågen som kom till Europa 2015 och som fortsatt pågår.

    Vad skulle världsopinionen sagt om Angela Merkel inte sagt ”vi ska klara av det” utan i stället sagt nej till flyktingar och migranter? Jag tycker den frågan ställs för sällan.

    Reaktionen hade givetvis blivit moralisk indignation mot ett land vars moderna historia är så fasansfull.

    Och Sverige då....Hur är det med vårt dåliga samvete?

    Det enda land som tycks i det närmaste helt sakna moraliskt samvete är USA. USAs behandling före andra världskriget av judiska flyktingar är i sanning ingen heroisk historia och idag fullföljer president Trump den föga hedervärda traditionen.

    Jag har aldrig fått något svar på vad Merkel eller för den delen Löfven annars skulle ha gjort. Men några enkla, okomplicerade alternativ fanns knappast vad jag kan förstå.

    Annons

    Auschwitz

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X