Annons
X
Annons
X

Leif Lewin: Vad representerar representanten?

En enkel avspegling av medborgarnas spontana preferenser räcker inte för att man skall kunna tala om en fullvärdig representativ demokrati. Det framhåller årets skytteanska pristagare Hanna Pitkin.

Hanna Pitkin.
Hanna Pitkin.

2003: HANNA PITKIN

När man väljer att låta sig representeras, kan det tyckas självklart att man vill ha en representant som företräder samma åsikter och intressen som man själv. Representanten skall likna en själv så mycket som möjligt. Men vid närmare eftertanke kan man fråga sig: varför skall vi då alls välja representanter? Kan vi då inte lika gärna göra jobbet själva? Nej, vi har inte tid, lyder ett svar. Men det finns nog också ett annat skäl att låta sig representeras: vi vill att våra intressen skall bli så väl företrädda som möjligt i bemärkelsen så väl framförda och motiverade som möjligt. Gäller det juridiska problem, vänder man sig till en advokat för att utnyttja hans rättsvetenskapliga kompetens. Är det fråga om politik, vill man ha förtroendevalda som verkar vara väl insatta i sakfrågorna och som kan utreda samband och konsekvenser av skilda handlingslinjer på ett övertygande sätt. Med andra ord vill vi ha representanter som inte är som vi själva utan som är mera kvalificerade än vi själva för uppgiften i fråga. Så vad representerar representanten? Han representerar ”vårt bättre jag”, den ståndpunkt vi skulle inta om vi haft tid och möjlighet att sätta oss väl in i samhällsproblemen. Detta betyder sannolikt att representanten ibland kommer fram till andra uppfattningar än vi själva spontant förfäktar.

Den som i vår tid mest klargörande erinrat oss om detta grundläggande problem för det representativa styrelseskicket är professorn vid Berkeley, USA, Hanna F Pitkin, som i dag utses till 2003 års skytteanska pristagare i statsvetenskap vid Uppsala universitet. I sin mest kända bok ”The Concept of Representation” (1967) frågar hon sig vad en representant egentligen får göra på sina väljares vägnar. Får han göra ”vad han vill” som enväldets Thomas Hobbes hävdade; eller skall han göra det som han ”finner bäst för dem han representerar” som den konservative Edmund Burke menade; eller måste en lagstiftande församling vara som den amerikanske presidenten John Adams skrev, ”ett exakt porträtt i miniatyr av hela folket, en sammanslutning som tänker, känner, resonerar och handlar som det”?

Representation betyder ordagrant att ”åter bli synlig”, att synliggöra det som inte syns. Det kan innebära att representanten ”står för” något i deskriptiv mening, till exempel folkmeningen, eller likt en flagga ”står för” något i symbolisk mening, som en fascistledare vars beroende av medborgarna inskränker sig till just symbolik. Eller också innebär det att representanten skall ”handla för” någons intresse som vederbörande själv inte kan försvara lika bra.

Annons
X

Pitkin undersöker utförligt den berömda diskussionen om fria eller bundna mandat. Låt oss tänka oss att vi på en affärskonferens skall representera Mr Jones därför att denne har svårt för siffror, skriver Pitkin. Vi frågar oss: vad skulle Mr Jones göra, när alla siffrorna visas? ”Bli förskräckt”, är nog det rätta svaret. Men så får inte representanten reagera. Han skall tillvarata Mr Jones intressen.

Steg för steg kommer Pitkin sålunda till slutsatsen att representantens uppdrag inte är en enkel avspegling av väljarnas uppfattning. Men därför vill hon ingalunda entydigt ansluta sig till Burkes konservativa skola. Dikotomin är förenklad, menar Pitkin. Också liberaler tror ju att preferenser kan ändras genom eftertanke. För Bentham och Mill hade den fria debatten en uppfostrande roll, som ledde till fördjupade och därmed delvis annorlunda åsikter.

I sina slutsatser understryker Pitkin att det som är avgörande för hur man skall ställa sig i fråga om politisk representation är att det här inte gäller att företräda en individ utan ett kollektiv. Därmed blir processen komplicerad. Hos ett helt folk finns inte bara en utan en mängd olika åsikter. Hos ett helt folk finns inte bara klara preferenser utan också okunnighet, likgiltighet och omognad. Representation, sammanfattar hon, är därför att på ett lyhört sätt handla i deras intresse som man representerar. Med denna formulering, medger hon, kan konflikter uppstå mellan representanten och dem han representerar. Men det måste vara undantag. Representanten får inte vara i ständigt bråk med sina väljare.

Realisten intresserar sig för institutioner och yttre beteenden och när han reformerar kommer han med nya representationsregler. Idealisten ser till innehåll och avsikter och ombedd att reformera predikar han altruism och omtanke om dem han representerar. Båda behövs enligt Pitkin, för vi vill ju varken ge upp hoppet om att samspelet med representanten skall utveckla den enskildes medborgaranda eller hamna i fromma förhoppningar som inte låter sig förverkligas.

Med sitt arbete blev Pitkin i ett slag världsberömd och boken har gått ut i många upplagor. 1997 gav det henne det amerikanska statsvetarförbundets Lippincott-pris för ett arbete ”av exceptionell kvalitet av en nu levande statsvetare som fortfarande uppfattas som betydelsefullt efter en tidsperiod på åtminstone 15 år efter dess ursprungliga publicering”.

Varför är vi statsvetare så förtjusta i Pitkins bok? Det beror nog delvis på dess distinkt samhällsvetenskapliga ambition. Idéanalys finns av två sorter. Den ena är humanistisk. Idéer betraktas som konstverk, som skall förstås och innehållsligt klargöras. Den andra är samhällsvetenskaplig. Idéer uppfattas som redskap för vårt sätt att förstå världen och i detta syfte är det tillåtet att precisera dem även om den ursprunglige idégivaren inte gjort det. Hanna Pitkins analys av representationsbegreppet har i hög grad förändrat den empiriska forskningen. Demokrati mäts inte längre genom enkla index över åsiktsöverensstämmelse. Valforskarna har tvingats utveckla betydligt mera förfinade metoder för att fånga upp policyavstånd, informationsnivå och förtroende i det politiska systemet.

Pitkin blev snabbt en uppburen politisk teoretiker och av hennes följande arbeten i samma genre märks ”Wittgenstein and Justice” (1972). Några år senare väckte hon åter uppmärksamhet i en vidare krets. Nu hade den genusvetenskapliga revolten, sent omsider, även nått statskunskapen. Länge hade vi lärt, att kön inte spelade någon roll i politiken. Eftersom man och hustru i stor utsträckning röstar på samma sätt kunde man i den äldre, förpitkinska representationsteorins dagar få läsa att den kvinnliga rösträtten egentligen inte hade någon betydelse. Valresultatet påverkades ju inte. Men nu hade statsvetarna yrvaket förstått att män och kvinnor ser världen med olika ögon och att en realistisk verklighetsbild, här som på andra områden, förutsätter pluralism.

Pitkin beslöt att pröva det genusvetenskapliga perspektivet på den manliga värstingspolitikens allra värsta värsting. 1984 utkom hennes verk ”Fortune Is a Woman. Gender and Politics in the Thought of Niccolò Machiavelli”. Machiavelli är lätt att kritisera - och många har gjort det. Pitkin ville emellertid undvika lättköpta segrar. Hon visade åter prov på sitt säkra metodiska handlag genom att följa det vi brukar kalla generositetsprincipen vid tolkningen av den florentinske mästaren: hon ville framställa honom så positivt som möjligt, ”Machiavelli at his best”, innan hon, som hon uttryckte det, undersökte hur och varför den historiske Machiavelli avvek från den ideale.

Pitkin visar att för Machiavelli var den politiska strukturen, fortuna, en kvinna; en nyckfull, oförutsebar lyckobringerska i bästa fall. Den politiske aktören, vir, var en man. Hans uppdrag var att behärska fortuna, att leda i stället för att låta sig ledas, att vara ryttare och inte hästen. Machiavallis epokgörande insats blev att bryta med läran att historien är förutbestämd. När han bannlystes av påven, var det följaktligen inte för den furstemoral han förordade och som upprört vår tids läsare utan för att han åsidosatte kyrkans officiella historieuppfattning att allt var ödesbestämt genom Gud. Kort sagt: politik spelar roll, menade Machiavelli. Framgången beror på oss själva. I briljanta analyser visar Pitkin under vilka omständigheter Machiavellis furste erövrar, behåller och förlorar makten.

Hennes genusbegrepp är nyanserat. Man (på engelska) kan betyda åtminstone tre olika saker. Det kan betyda motsatsen till kvinna. Men det kan också betyda motsatsen till barn, det vill säga vara ett uttryck för mognad. För det tredje kan det också stå i motsats till djur, det vill säga vara någon som är en del av civilisationen och därmed förmögen att välja, handla och ta ansvar. Politikern är i Pitkins Machiavelli-tolkning den ansvarsfulle hövdingen, som gentemot allt våld i världen skall försvara det civila samhällets lagbundna fred och frihet.

När Pitkin går över till att förklara ”varför” Machiavelli tänkte som han gjorde om politik, vänder hon sig till psykoanalysen. Det är ett lika stimulerande som kontroversiellt företag. Vi vet föga om Machiavellis barndom men likt en omsorgsfull arkeolog rekonstruerar hon hans liv från de skärvor hon finner inte minst i den ekonomisk-historiska forskningen om renässansen. Vid tiden för Machiavellis födelse hade det i hans sociala klass blivit populärt att lämna bort barnen till ammor på landet och läsaren rörs och charmeras kanske mer än övertygas av Pitkins tes att den längtan till Florens, som Machiavelli så vältaligt beskriver sedan han av en ny regim landsförvisats till sin vingård, får sitt skimmer av att han en gång tidigare känt samma saknad som bortlämnat litet barn.

Bland Pitkins senare arbeten finns det anledning att särskilt nämna den märkliga ”The Attack of the Blob” (1998). Vad är the Blob för någonting? Det är ett begrepp lånat från en 50-talsfilm och betecknar en monstruös geléklump från yttre rymden, som äter människor och bara blir större och större för varje måltid. Som Susan Sontag påpekat reflekterar 50-talets många science fiction-filmer om storskaliga katastrofer den hjälplöshet och ångest som vid denna tid drabbade människorna i skuggan av ett globalt kärnvapenkrig.

”The Attack of the Blob” är en kritik av Hannah Arendts politiska teori, ”den största och mest originella politiska teoretikern vid 1900-talets mitt”, som emelletid enligt Pitkin begick ett fundamentalt tankefel. Tre positiva begrepp ligger till grund för Arendts filosofi: handling, frihet och politik. De har en motsvarighet i tre negativa: beteende, nödvändighet och det samhälleliga, ”the social”. Pitkin menar att Arendt tänkte fel om ”the social”. Vår tids förtvivlan beror på att vi tycker att vi tappat kontrollen över politiken, att den växt oss över huvudet. Men enligt Pitkin kan den moderne medborgaren inte olikt Machiavellis vir göra något åt situationen genom att kollektivt organisera sig bättre, dana karaktärer genom uppfostran, tillägna sig en annan mental inställning och framför allt handla här och nu. Men det är ingen hurtfrisk scoutmoral Pitkin predikar. ”Blind aktivism är ingen hjälp, lika litet som impotent filosoferande.” Att det är möjligt att göra något är inte detsamma som att säga att vi kommer att göra något. Pitkin slutar sin bok med att säga att hon är och hela sitt liv varit pessimist. Ändå får denna pessimism inte hindra oss från att göra vad vi kan. För det är inte givet att the Blob verkligen kommer att sluka oss.

Skytteanska priset delas nu ut för nionde året i följd och Hanna Pitkin är den andra kvinnan som får det. 22 procents kvinnor svarar ganska väl mot könsfördelningen i statsvetenskapens absoluta världselit. Men det är inte för att fylla någon kvot, som Pitkin fått priset. Hennes forskning har fundamental betydelse för vårt sätt att uppfatta det representativa styrelseskicket. Att det därvid spelar roll om vi ser på politiken med manliga eller kvinnliga ögon är inte heller något betydelselöst påpekande.

Leif Lewin
är skytteansk professor i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet samt priskommitténs ordförande

Annons
Annons
X

Hanna Pitkin.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X