Tord Hall:Vad har människan på månen att göra?

Problemet hur olika nationer eller grupper skall kunna leva samman utan att förgöra varandra är i dag inte längre begränsat till jorden, hävdar lektor Tord Hall, som I denna artikel försöker ge ett svar på den alltmer vanliga frågan om vad månprojekten egentligen skall tjäna till.

Under strecket
Publicerad
Annons

Det är knappast troligt att människans första försök att sända en raket till månen kommer att väcka något större uppseende ute på Vintergatan. Måhända skall en hypotetisk astronom i Karlavagnen eller Orion – med vårt planetsystem som ämne för sin doktorsavhandling – när tiden är inne, d. v. s. när ljuset från jorden nått fram till honom, genom för oss ofattbart känsliga instrument kunna registrera detta första månskott (jämte en del andra av våra förehavanden, t. ex. atombombsexplosionerna). Men på det hela taget kommer händelsen, trots postulerade stjärnmän i stånd att observera den, att förbigås med komplett likgiltighet. Ty ur kosmisk synpunkt är månprojektet alldeles för litet.

Fastän USA:s experiment med Pionjär I – det första i sitt slag, eftersom vi på detta område aldrig förut kunnat experimentera utan endast observera – på jorden väckt stor uppståndelse, torde även här den överväldigande delen av invånarna vara komplett likgiltiga för månraketer. Men denna gång är skälet rakt motsatt mot nyss. Ty ur jordisk synpunkt är månprojektet alldeles för stort. Vår föreställningsförmåga sviktar under försöken att göra oss förtrogna med krafter, avstånd, massor och hastigheter, som inte kan mätas med ”normala” jordiska mått, och sedan sensationen dunstat bort återvänder vi med en suck av lättnad till enklare och mera närliggande ting.

Annons
Annons

”Det får du allt kika i månen efter” är ett gammalt talesätt, som anger att en sak är definitivt förlorad, är så långt borta att ingen kan hämta den tillbaka – kort och gott oändligt avlägsen. I nästa generation kommer detta uttryck, om det ännu finns kvar, säkert att ha en annan innebörd, och även vi själva bör i fortsättningen använda det med en viss försiktighet. Vi måste än en gång revidera våra avståndsbegrepp; kanske inte ända upp till den kosmiska skalan, ty då riskerar vi att falla i hopplös melankoli, utan till någon sorts medelskala, som gör att vi kan känna oss hemmastadda, inte bara på jorden utan också i planetsystemet och – för att inte perspektivet skall bli alltför kort – i de närmaste kvarteren av Vintergatan. Den enda vägen i denna riktning är stensatt med nya kunskaper, som ofta är lika besvärliga att realisera som goda föresatser (och det finns nu liksom alltid många som anser att båda för till samma mål: att jorden kommer att gå under om inte den fria forskningen stoppas).

I dag, när vi står vid randen av kosmos, beredda att våga språnget, finns det anledning – i varje fall för oss, som inte skall hoppa – att kasta några ljuskvanta tillbaka längs vägen som har lett ut på svikten.

Antikens geocentriska världsbild, idén om de runt jorden kretsande himmelssfärerna, som uppbär månen, solen, planeterna och fixstjärnorna, kommer troligen från pythagoreerna. Grundaren av detta närmast religiösa ordenssällskap, den skäligen mytiske Pythagoras, ansåg att de olika sfärernas rotationshastigheter och radier borde följa efter varandra i samma ordning som tonerna i den harmoniska skalan, som han upptäckte genom att sätta fingret på olika punkter av den svängande strängen i en lyra. Kosmos var genomvävt av ”sfärernas harmoni”, som under stjärnklara nätter kunde avlyssnas av kvalificerat folk, i första hand av i ordenshemligheterna muntligen invigda pythagoreiska bröder.

Annons
Annons

Men verkligheten i form av planeternas – vandringsstjärnornas – observerade lägen vägrade att inordna sig i detta sköna schema. Man gjorde då inte det ur vetenskaplig synpunkt enda förnuftiga, d. v. s. kastade teorien över bord, utan framhärdade i stället genom att införa nya klotskal och hjälpcirklar, s. k. epicykler, vilkas medelpunkter ingalunda låg i jordens centrum utan i stället följde planetbanorna enligt ett med tiden alltmer invecklat mönster. Redan Aristoteles manipulerade med 47 kristallsfärer; och i takt med observationernas växande noggrannhet utfördes ständiga tillbyggnader på detta luftslott, så att man under 1500-talet behövde 83 klotskal for att (bristfälligt) förklara planeternas rörelser: detta antal torde ha varit ungefär tillräckligt för att driva även den knepigaste mekaniker till nervsammanbrottets gräns.

Då utförde Kopernikus något som nu på matematiskt språk kallas en koordinattransformation, en förflyttning av origo från jorden till solen. Koordinattransformationer är i och för sig harmlösa matematiska konstgrepp, som ofta används för att förenkla ett visst problem, men mer än en gång har de fått för hela mänskligheten revolutionerande konsekvenser. Genom att flytta världsalltets medelpunkt från jorden till solen (vilket f. ö. var en tanke som framförts redan under antiken av t. ex. Aristarkos från Samos) eliminerade Kopernikus mer än hälften av klotskalen. Och därmed var han nöjd. Ty under hela sitt liv höll han fast vid den mekaniska modellen med rullande klot, och han ansåg i likhet med pythagoreerna att cirkeln, alla kurvors fulländning, måste styra den himmelska geometrien; på denna punkt var kaniken Kopernikus lika ortodox som en i Aristoteles tankegångar fastlåst skolastiker.

Annons
Annons

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Det är inte troligt att Kopernikus till fullo hade klart för sig konsekvenserna av sin insats. Han anade inte, att den 2000-åriga geocentriska världsbilden var så skör; att han genom att rubba origo i själva verket krossade kristallsfärerna lika lätt som en sten, kastad av en vanartig gosse, krossar en fönsterruta. Ett halvsekel senare, på Tycho Brahes, Keplers och Galileis tid, var det uppenbart att man över huvud inte behövde några klotskal för att förklara planetrörelsen. Kepler böjde sig efter svåra själsstrider för det av Tycho Brahe hopsamlade observationsmaterialet och övergav pythagoreernas heliga cirkel för den profana ellipsen, som ensam kunde lösa det mångtusenåriga planetproblemet.

De tre Keplerska lagarna förblev länge rent matematiska satser, som beskrev planeternas rörelse runt solen utan att förklara varför de gör så. Svaret på den frågan lämnades av Newton i ”Principia” (1687), där planetrörelsen härleddes ur den allmänna gravitationsteorien. Newton gav den nya världsbilden en matematisk form, som var så stark att den trots naturvetenskapernas väldiga utveckling bar upp fysiken ända till sekelskiftet 1900.

Då sysslade återigen ett första rangens geni med koordinattransformationer. Men denna gång granskades inte bara rummets koordinater, längd, bredd och höjd; även den fjärde komponenten i all naturbeskrivning, tiden, behandlades som en koordinat i analogi med de tre övriga; som en fjärde dimension. Dessutom hade Einstein tillgång till en matematisk formelvärld som inte ens i rudimentärt skick existerade på Kopernikus tid. Resultatet blev den speciella relativitetsteorien (1905) och den allmänna relativitetsteorien (1915) som Einstein sedan arbetade på ända till sin död.

Annons
Annons

Båda de nu förhärskande kosmogenierna kan härledas ur den allmänna relativitetsteorien. Här skall endast göras en kort antydan om deras innebörd. Det är ”explosionsteorien”, med George Gamow som sin mest talangfulle förespråkare, och ”teorien om ett stationärt universum”, med Fred Hoyle i motsvarande position. Båda är ju välkända som vetenskapsmän och popularisatorer.

Enligt explosionsteorien har det nuvarande universum utvecklats ur en enda ”uratom”, som kanske inte hade större utsträckning än vår egen sol men som innehöll hela världsalltets materia, packad under för oss ofattbara täthets-, tryck- och temperaturförhållanden. Sammandragningsepoken, som bör ha resulterat i denna energikoncentration, kan vi inte veta något om – det är vad Gamow kallar ”den augustinska eran”, eftersom Augustinus var den förste som undrade vad Gud gjorde innan han skapade världen. Men för 5–6 miljarder år sedan nådde kontraktionen en kritisk punkt och vändes i sin motsats: en explosion som under sin första timme frambringade alla grundämnena och som ännu pågår i form aven universell expansion, vilken för avlägsna galaxer sker med svindlande hastigheter.

Enligt teorien för det stationära universum är världsalltets struktur i stora drag evig och oföränderlig. Den stjärnhimmel vi nu kan iakttaga har inte skapats genom en gigantisk ”smäll” för några miljarder år sedan utan bevarar – frånsett lokala variationer inom t. ex. Vintergatan och närliggande galaxer – sitt mönster i tidens och rummets oändlighet. För att förklara varför galaxtätheten i världsalltet trots utvidgningen på det hela taget skulle vara konstant, tillgriper denna jämviktsteori en hypotes, som nog inte accepteras av de flesta astronomer: ny materia skapas ständigt i alla delar av rymden för att balansera den materia som ständigt förskingras.

Annons
Annons

Våra dagars kosmologer sysslar sålunda i grund och botten med samma problem som människan alltid grubblat över. Hur stort är världsalltet? Hur gammalt är det? Fanns materien från början, eller bildas den oavbrutet? Kommer utvidgningen att upphöra och sedan kanske övergå i sammandragning? I vilka proportioner förekommer de olika grundämnena? Vad är medelvärdet på materiens täthet i rymden? Alla dessa frågor (och många liknande) skulle stå i samma klass som mytologiernas skapelseberättelser eller pythagoreernas spekulationer om kristallsfärerna och cirkeln som den ideala kurvan, om vi inte kunde kontrollera utsagorna genom observationer. Men det är just denna möjlighet vi nu äger tack vare de moderna teleskopen, som t. ex. rätt snart väntas slita den för en utomstående närmast skolastiska tvisten mellan explosions- och jämviktsteorierna. Detta avgörande kommer säkert att i sin tur skapa nya problem, men sådan är sanningssökandets natur; kvar står den ovannämnda möjligheten att vi nu för första gan gen i mänsklighetens historia kan kommunicera med kosmos på en grundval av någorlunda säkerställda fakta.

”Vad har människan på månen att göra?” är en under den senaste tiden ofta hörd fråga (vanligen efter första ordet interfolierad med ett kraftord av olika valör, beroende på frågeställarens temperament, kön, samhällsställning osv.). Den framföres nästan alltid med ett irriterat tonfall, varpå följer konstaterandet: ” Jag för min del tycker att vi först ska ordna upp våra egna problem här nere på jorden”. – Denna avslutning lurar egentligen ingen, inte ens talaren själv. Alldeles frånsett mänsklighetens hittills misslyckade försök i den vägen, som under de senaste åren resulterat i att ett fåtal personer med rent jordiska metoder kan ödelägga all civilisation på ungefär en timme, så är hela problemkomplexet om hur olika nationer eller grupper skall kunna leva samman utan att förgöra varandra i dag inte längre begränsat till jorden. Det är ett faktum som bevisas av satelliter och andra kosmiska experiment: och därmed blir uppmaningen att vi vackert skall hålla oss pi jorden skäligen meningslös.

Annons
Annons

Vi vet alla mycket väl alt den fria forskningen åker snålskjuts på militärernas månraketer, men detta sätt att åka är bättre än att inte åka alls. Och därmed är vi tillbaka vid utgångspunkten: Vad har människan på månen att göra? Den strategiska vinsten av en kosmisk militärbas är naturligtvis svar att bedöma för en utomstående; men den verkar inte överväldigande, med tanke på den redan förut existerande, rent jordiska terrorbalansen, som ger en angripen stormakt möjlighet att slå igen med full kraft inom ett par minuter, vare sig den träffas av raketer från jorden eller från månen. Propaganda- och prestigesynpunkter spelar säkert en roll; kanske också en viss, ytterligt osäker spekulation i att en månkoloni så småningom kan ge ekonomisk vinst i form av t. ex. gruvföretag. Denna sistnämnda tankegång har hittills endast utnyttjats av rena skojare, som säljer tomter på månen eller Mars (och naturligtvis också biljetter).

Sedda i ett djupare perspektiv – som jag sökt ge en antydan om i större delen av denna artikel framstår emellertid dessa eller liknande svar som mycket efemära.

Den väsentliga och bestående vinsten av satelliter, observationsstationer på månen, resor i planetsystemet o.s.v. är att vi kan mångfaldiga vara kunskaper om kosmos och därmed om oss själva. För att denna syn på rymdraketerna skall kunna göra sig gällande bredvid den nu överhängande militära aspekten fordras bl. a. den förutnämnda övergången till någon sorts kosmisk medelskala, en psykologisk koordinattransformation, som väl redan börjat verka i det allmänna medvetandet och som kanske är genomförd redan i nästa generation.

Annons
Annons

Visserligen har just astronomien lärt oss hur liten och obetydlig jorden är – en elektron i den atomära värld som bildar ett planetsystem. Men denna kunskap har, trots vissheten ont de svindlande avstånden, inte isolerat oss från universums övriga partiklar. Det är inte sannolikt att jorden och dess varelser utgör någon sorts kosmiskt bisonoxreservat eller att var kultur är ett slags bakteriekultur, igenkorkad i ett provrör, avstängd från alla kosmiska sammanhang. Om så vore fallet skulle vi som människor stå vanmäktiga inför universums obarmhärtighet och kompletta meningslöshet. Men den moderna kosmologien på empirisk grund pekar inte i den riktningen, och det gör inte satelliter och månraketer heller. De antyder i stället att lösningen på människans problem kan få väsentliga bidrag från områden långt utanför jorden.

Därmed är inte sagt att svaret ligger gömt på månens baksida. Det finns säkert inte där, och det finns nog inte ens på Vintergatan. Naturens djupaste hemligheter kommer troligen alltid att vara dolda bakom galaxernas sjufaldiga slöjor.

Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons