”Vad gör man inte för farsan?”

När Martin skulle börja plugga kände han sig helt styrd av sin pappa. Alla kompisar i fina förorten jagade statusutbildningar. Det var inte lätt att hitta sin egen drivkraft, säger Martin som kollapsade psykiskt när han hoppade av de första studierna. I dag vet han att yrkesvalet är en process som tar tid, inte en prestation som föräldrarna kan pressa fram.

Under strecket
Publicerad
Annons

Vi säger att det här handlar om en ung kille från Lidingö. Eller var det Djursholm? Kanske Bromma? Sak samma: Martin, en 23-åring som vill vara anonym, växte upp med högskoleutbildade föräldrar i en Stockholmsförort där en hel del kompisar kom från välbärgade hem.
Han säger att det var svårt att låta bli att jämföra sig. Allt handlade om att skaffa sig en utbildning som gav status – där fanns den slutgiltiga acceptansen. Då kunde man få en flickvän.
I samma anda såg man ned på den som med MVG i alla ämnen valde sjuksköterskeprogrammet i stället för läkarlinjen. Eller gjorde värnplikten – vilket slöseri med tid när man kunde börja plugga!
Och över alltihopa fanns föräldrarnas önskningar när det gällde att välja inriktning för framtiden.
– Jag upplevde att man inte fick vara den man var. Till slut såg jag ned på mig själv, säger Martin.
Vid allhelgonahelgen hösten 2002 drabbades han av en psykisk kollaps hemma hos föräldrarna på Lidingö. Eller var det i Djursholm? Möjligen Bromma. Sak samma. Han hade strandat på fempoängskursen i digital design redan första terminen på datateknikprogrammet, vilket han upplevde som ett totalt misslyckande. Martin blev handlingsförlamad av ångest.
Efter några månader valde han att ta avstånd från familjen för att fundera över vad han själv ville.
– Jag hade skuldkänslor som var så starka att de kändes fysiskt. När jag bröt med familjen var det som om 300 kg lyftes bort från mitt bröst, berättar han.
Flera gånger under samtalet hejdar han sig och poängterar att han på alla möjliga sätt har fantastiska föräldrar. De är omtyckta av kompisarna och visar mycket kärlek. Men så var det det här med att lotsa ut yngste sonen från barndomshemmet …

Annons

Eftersom vårt samtal ska handla om språnget ut till de egna valen och till att bli en självständig, oberoende individ måste Martin tyvärr konstatera: Den utvecklingen hindrades av att han knappt behöva hjälpa till hemma för läxornas skull, att föräldrarna nästan löste skoluppgifterna åt honom och att de så tydligt signalerade vilka som dög att umgås med och inte.
Han vet att han inte är ensam. Kompisar vars mammor hade gjort köket till sitt revir fick inte heller hjälpa till hemma. De kunde ha fäder som tydligt signalerade vad de önskade att deras söner skulle göra. Martin berättar att killarna själva resonerar så här: ”Antingen går man en sämre utbildning än vad han önskar, eller så blir man som farsan – och då får man aldrig se sina barn.”
– Det är inte det lättaste att säga rakt ut till föräldrarna, suckar Martin.
Samtidigt är det tufft i dag, konstaterar han. Det finns så många val, så jävla mycket press utifrån. Och så alla dessa jämförelser med varandra i samhället, hela tiden.
– Så länge man var kvar i gymnasiet var det skönt. Det var bara att tuffa på, ingen press. Man gick där i tre år utan att behöva tänka på nå't.
Men snart nog kom en inre röst och beordrade: Snart för fan måste man skärpa ihop sig!
Martin valde att söka datateknikprogrammet, då skulle han få jobb. Men det ”var inte hans grej”. Han ville byta till litteraturvetenskap och klappade ihop av all beslutsångest.
– Jag kände mig totalt jävla värdelös. Alla gjorde sken av att veta precis vad de ville – bli läkare, gå på Handels – och så satt jag och tuffade på med litteraturvetenskap. Det var ingen höjdare.
Sedan spricker han upp:
– Fast det var det roligaste jag gjort!
Han vet hur också andra kompisar luras av fasaderna. Han ”som kör runt i en svindyr bil och har allt” kan inte heller sluta jämföra sig med andra. Och han som älskade drama, teater och film och var världssämst på matte har börjat läsa ekonomi på universitetet. Kompisarna bara skakar på huvudet och vet att det är pappan som spökar. Precis som för killen på KTH ”som mår skit och har ångest”. Både mamma och pappa är läkare.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons