Annons
X
Annons
X
Kultur
Krönika

Erica Treijs: Vad gör Lena Philipsson i konsten?

(uppdaterad)
Lena Philipsson i Konstkuppen.
Lena Philipsson i Konstkuppen. Foto: CARL-JOHAN SDER/SVT

Känslan vid mötet med den vandaliserade skulpturen liknar den chockartade upplevelse det är att tvingas titta ett trafikskadat djur i ögonen just innan ljuset släcks. Ögonblicket blir viktigt. Tiden står still. Men här handlade det alltså om en kapad bronstant med hängbröst, så kom igen! Verket ”Jag tänker på mig själv” är en knivskarp påminnelse om kroppsfixering och människors lika värde.

Eller det är i alla fall så jag tolkar dessa nakna damer – en anorektiskt anfrätt med spretande benknotor, den andra pompöst uppblåst, byggd av transfetter och dåliga vanor. Vanligen tittar de på varandra, in i ögonen. De har samma ansikte – avgjutna av konstnären Marianne Lindberg de Geers egen ansiktsplåt. Och de talar till mig, till mitt kön. Den svullna kvinnans buk äcklar, den avmagrade irriterar. Fan, vad vi kvinnor håller på!

På samma omedelbara sätt som det faktiska mötet med bronsdamerna utanför Växjö konsthall drabbade, så rör Marianne Lindberg de Geer hjärteroten från tv-rutan i SVT-serien Konstkuppen. Hon ska på bästa sändningstid skapa ett verk, en slags uppgörelse med pappans självmord. En fotografisk bild ska tas, personer suddas bort. Symboliken handlar om hur många som faktiskt drabbas av något så ofattbart som ett självmord. Marianne Lindberg de Geers pappa sköt sig, men kulan skapade så oändligt mycket mer skada än att släcka en människas liv.

Annons
X

Sedan kommer programledaren Lena Philipsson klivande. Leende och färgglad sköter hon Konstkuppen ungefär på samma sätt som vilket lekprogram som helst. Men ”tyvärr hej hå så det kan gå och roligt har vi också”-tv är passé.

När Konstkuppen fungerar är det tack vare konstnärer som bottnar i sig själva och som utövare. Marianne Lindberg de Geer är konstteoretiskt bevandrad, har tänt brandfacklor bland etablissemanget, diskuterat kön och identitet – och är trygg i sig själv både som erkänd konstnär och en som fortsatt vill tänja på alla gränser och som kan och vill berätta en historia. Räcker inte det?

Om inte så kunde programmakarna ha läst Marianne Lindberg de Geers 39 påstående om konst där tvivlarna på konstens inneboende kraft snabbt tillintetgörs. Här finns argument för alla politiska och teoretiska inriktningar, för kunniga och okunniga:

”Konst är bluff. Vilket barn som helst kan göra bättre konst än dagens konstnärer.

Konst är det sköna, det vackra och/eller det sublima.

Om konsten bär sig, publiken kommer och köper, då är det konst (Moderaterna).”

Intressant är dock att hur mycket än SVT och Lena Philipsson försöker göra kultur till en flörtkuleverkstad utan innehåll, så klarar de inte av att mangla ned konstens egna kommunikativa styrka. Konst rör och berör. Det gör inte Lena Philipsson. I alla fall inte i det här sammanhanget.

Senaste krönikorna på SvD Kultur

Annons
Annons
X

Lena Philipsson i Konstkuppen.

Foto: CARL-JOHAN SDER/SVT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X