Annons

Janerik Larsson:Vad är egentligen public service?

20150518 Det finska public service-företaget Yle, motsvarande Sveriges Radio och Sveriges Television, firar 90 år. Den 9 september 1926 sände bolaget sitt första program. ---YLEs huvudkontor i Helsingfors 
20150518 Det finska public service-företaget Yle, motsvarande Sveriges Radio och Sveriges Television, firar 90 år. Den 9 september 1926 sände bolaget sitt första program. ---YLEs huvudkontor i Helsingfors  Foto: Jyrki Valkama

Hög tid att avlägsna skygglapparna kring public service.

Publicerad

Debatten om ”public service” har pågått länge men när den nya lagstiftningen togs fram var det förbryllande tyst. Det är nu först när riksdagspartierna ”gjort sitt jobb” som debatten dragit igång.

Lars Andersson Johansson skriver idag i Smedjan om något som kunde gjorts men aldrig gjorts i Sverige med anledning av den centrala frågan om statsmediernas opartiskhet och saklighet:

”När liknande kritik framfördes mot brittiska public servicebolaget BBC för något decennium sedan beställde den brittiska regeringen en oberoende utredning för att gå till botten med hur det verkligen stod till med opartiskheten och sakligheten i programinnehållet. I slutrapporten,From seesaw to wagon wheel, som presenterades 2007, konstaterades att det de facto fanns en politisk slagsida i programproduktionen, men att detta inte primärt handlade om den politiska bevakningen. Den politiska slagsidan var mer försåtlig än så och kom till uttryck i problembeskrivningar och vinklar i det övriga programutbudet, inte minst i kultur- och nöjesprogrammen, där ett vänsternarrativ ofta var underförstått. Den brittiska utredningen ledde till förändrade rutiner för utvärdering och uppföljning av sakligheten och opartiskheten i programinnehållet.

Annons

Någon motsvarande utredning har aldrig gjorts i Sverige.”

Johansson tar denna utgångspunkt:

 I en ny rapport från Näringslivets medieinstitut* granskar rapportförfattaren Carl-Vincent Reimers de senaste femtio fällningarna för partiskhet som public serviceföretagen råkat ut för. Slutsatserna påminner om de från den brittiska utredningen; det finns en uppenbar slagsida i programinnehållet, men slagsidan handlar endast i en tredjedel av fallen om politik. Inte heller handlar slagsidan om den traditionella höger/vänster-skalan.

Public serviceföretagens fällningar för partiskhet fördelar sig i stället längs den kulturella konfliktlinje som på senare år kommit att ta allt större plats i samhällsdebatten. Det är i viss mån den konfliktlinje som den brittiske journalisten David Goodhart kallat för anywheres/somewheres. Näringslivets medieinstitut väljer att använda beteckningarna GAL och TAN, där GAL ska utläsas som livsstilsprogressiv och urban, och TAN som dess motsats.

Detta är ingalunda bara en svensk debatt.

I finländska Hufvudstadsbladet har chefredaktör Susanna Landor debatterat med Gunilla Ohls och Marit af Björkensten från Yle. Landor efterlyser en tydligare definition av public service ”och ett nytänk om vilka mediehus, förutom Yle, som eventuellt kunde dela på uppdraget”. Yle-företrädarna försvarar givetvis status quo.

Landor menar att det färska finländska regeringsprogrammet ”borde förutsätta att Yle inte får fortsätta konkurrensen med pressen om textbaserat innehåll eller producera innehåll som är fristående från den övriga programverksamheten”. Dvs den debatt vi nu har också i Sverige.

Den handlar alltså om något annat än saklighet/opartiskhet men som Dagens Industris Tobias Wikström skrev i en ledare nyligen så måste man komma ihåg att public service-institutionerna uppstod på grund av bristande frekvensutrymme och önskan om en statlig reglering. Men, skriver han: ”Hur ska public service se ut när frekvensutrymme inte längre är ett problem, när gränserna mellan medier suddas ut, när det inte är uppenbart att public service har den bästa journalistiken, folkbildningen eller kulturförmedlingen?”

Bra fråga men den har hittills de flesta riksdagspartier - moderaterna inkluderade - blundat för.

Expressen-chefen Thomas Mattsson har föreslagit att hans tidning kan ta del av public service-uppdraget.

I Dagens Media sa han att ”i England finns ju privatägda tv-kanaler som betecknas som public service och i Danmark har det diskuterats att sälja ut TV2 så jag tror att nyhetskanaler som Expressen TV och DiTV skulle kunna fullgöra vissa public service-åtaganden”.

Man förstår att Bonnier-medierna inte är intresserade av att public service försvinner - i ställer vill man ha en del av den feta kaka som skattebetalarna förser SvT/SR/UR med.

DI skrev i sin ledare att ”SVT och SR är de medieföretag som på grund av sin finansiering står längst från trycket från konsumenterna” och ”att något måste göras åt det”.

Om man kombinerar dessa båda debatter - den om politisk slagsida och om det faktum att det det inte finns tekniska skäl för public service-finansiering sådan den ser ut - kan man framöver hoppas på en intressant mediedebatt där de skygglappar som präglade den parlamentariska public service-utredningen avlägsnats.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons