Annons

Vad är det vi måste lära oss?

Under strecket
Publicerad

”Trevande”, ”krystat”, och ”det här är nog något vi måste lära oss”. Så lydde flera omdömen efter det massiva nationaldagsfirandet i måndags. Och den som kände att den hade något den behövde lära sig hade hjälp av televisionen: måndagkvällens tablå i tv2 dominerades nästan helt av nationaldagen, och utbudet i de övriga kanalerna var minst sagt tunt.
Exakt vad det är vi behöver lära oss övergår dock min fattningsförmåga, och inte blev jag klokare efter att ha sett en hel kväll fylld av blågula fanor, vackra naturbilder, salvelsefulla tal och folkkära svenska artister. Inledningen från Skansenevenemanget var stilig och stämningsfull, med dov suggestiv musik och några intensivt
vackra rader av Harry Martinson - där nådde nog min fosterlandskärlek sin höjdpunkt den kvällen. Sedan ändrades tonläget; det var tjo och tjim och snoa och Nanne Grönwall och Pernilla Wahlgren och Öppna landskap och folkdräkter för hela slanten. Björn von Sydow lyckades i sitt tal på ett ganska krystat men ändå hedervärt sätt få in ett citat om köttbullar ur den kritikerhyllade författaren Marjane Bakhtiaris nya bok om kulturskillnader Kalla det vad fan du vill, men i övrigt var firandet blont och blåögt som den svenskaste av sommardagar.

Annons

Återigen, vad är det vi svenskar måste lära oss? Det är väl trevligt att en massa människor samlas på Skansen och viftar med flaggor och lyssnar på Nanne Grönwall om de känner att de får ut något av det men, som en dam ur folkdjupet sa i någon av nyhetssändningarna: ”jag förstår inte riktigt vad det är vi firar”. Inte är det ju som i de länder där man verkligen har något att minnas: en självständighetsdeklaration, en befrielse från förtryck. I Sverige, det sedan länge så välmående landet, reduceras skälen lätt till turistbroschyrer som ligger farligt nära gränsen för allmän självtillräcklighet. Intressant nog tycktes det som om de ”nya” svenskarna hade lättare att ta till sig nationaldagsfirandet än de infödda. Festandet framstod som betydligt naturligare än det reserverade flaggviftandet. Sannolikt har de det perspektivet som en infödd svensk saknar: den nödvändiga förlusten, som får oss att se fördelarna. Vi infödda svenskar förhåller oss nog mer till fosterlandskärleken som vi gör till vår religion: privat. Det där obestämda som bultar i oss lite extra så här i de intensivt vackra juninätterna, det behåller vi helst för oss själva. Men det är för den skull inte mindre starkt.

Annons
Annons
Annons