Annons
Recension

Barnet Vackert som en mässa i Fosses anda

Ana Gil De Melo Nascimento efter missfallet i ”Barnet”.
Ana Gil De Melo Nascimento efter missfallet i ”Barnet”. Foto: Roger Stenberg

Norrmannen Johannes Holmen Dahl som regisserar ”Barnet” på Dramaten hittar många lager i Jon Fosses pjäs. Här skildras hur vi alla famlar runt med otillräckliga ord. Det är vackert som en mässa, och särdeles sevärt, skriver Lars Ring.

Publicerad

Jon Fosses teaterpjäser är som katedraler, bärkraftiga valv över en närmast sakral ödslighet. Enkla, saktfärdiga repliker som härbärgerar det mänskliga som brist, ofta skitigt och futtigt men ändå storslaget. Han fångar exakt och med få ord lidandet och glädjen som det innebär att existera.

Fosses dramatik är korta mysteriespel om människan och evigheten. Det gäller också ”Barnet” från 1996 som kan förstås som ett omvänt syndafall. Två utslagna väver sig ett meningsfullt liv, relationen blir ett paradis som räddar dem från undergång. Deras förbund ska krönas av ett barn - men stycket handlar om förlust, hur man hanterar ett trauma. Det är en stark pjäs om att förlora och ändå kunna fortsätta leva.

Annons
Annons
Annons
Annons