Annons

I remember when I dieVackert om minnen från livets slutskede

Trots det allvarstyngda ämnet är ”I remember when I die” gjord med en sådan lätthet att man känner sig upplyft efter dess slut. Maria Bäcks dokumentär förtjänar en Guldbaggenominering, skriver SvD:s Jon Asp.

Publicerad

”I remember when I die” utspelar sig på ett danskt hospis. Människor med i genomsnitt 18 dagar kvar att leva ombeds att dela med sig av sina tankar kring döden och evigheten, och inte minst sina minnen. Möjligen låter det som en nedslående historia. Filmen är dock gjord med en sådan lätthet – inte lättvikt – att man känner sig upplyft efter filmens slut.

Efter prologen med en kista som omsorgsfullt försluts kommer den första dialogscenen befriande: en man i övre medelåldern undrar, med humor och allvar i kombination, varför han ska medverka i filmen. Den svenska regissören Maria Bäck, utbildad på filmskolan i Köpenhamn, svarar utan omsvep – för att hjälpa mig med filmen. En direkthet som bäddar för en kontakt som gör att de dödsmärkta (de som kommit med i filmen i alla fall) aldrig misstänkliggör regissörens syfte eller känner sig obekväma.

Annons
Annons
Annons
Annons