X
Annons
X
Recension

Mid90s Vackert men fladdrigt i Jonah Hills 1990-tal

”Mid90s” är varken mysig moralkaka eller nostalgirulle för 90-talister. Med skissartade rollfigurer och tunn handling blir den mer ett snyggt utkast än en fullödig berättelse.

Sunny Suljic och Na-kel Smith i ”Mid90s”. Foto: Tobin Yelland/Nonstop Entertainment

”Du är i den där åldern precis innan killar blir idioter”, säger en något äldre flicka till Stevie, huvudperson i Jonah Hills regidebut ”Mid90s”. Det är fest och den 13-årige Stevie har gått dit med sina nyfunna, äldre kompisar, ett gäng killar som tillbringar sommarlovet i Los Angeles med att röka gräs, lyssna på hiphop och skejta.

Stevie bor tillsammans med sin mamma och storebror Ian, och det är inget harmoniskt hem: den 18-årige Ian är en aggressiv enstöring och dessutom våldsam, ett beteende som drabbar både mamman och Stevie (i första scenen får Stevie stryk så han har blåmärken över hela bröstkorgen). Skejtargänget blir en fristad, en där smällarna är av ett annat slag och dessutom ger upphov till en socialt gångbar valuta: när Stevie tuppar av efter ett våldsamt fall ner från ett tak blir han upptagen i gänget, någon som förtjänat sin plats bland de äldre killarna trots att han varken haft sex (ännu) eller lärt sig röka utan att hosta.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X