X
Annons
X
Recension

Ett drömspel Vackert drömspel med brister

Det står ett par skor på scenen när ridån dras isär för Ett drömspel på Örebro teater. Snart ska de brukas av gudadottern Agnes, i hennes fältarbete på jorden. Samtidigt fungerar de som en blinkning till Beckett och hans I väntan på Godot. Detta är ingen slump, eftersom Strindberg förebådade inte minst den absurda teatern i detta sitt ”mest älskade drama”. Det häpet absurda är också det som Carl Kjellgren vårdar allra ömmast i sin regi.
Uppsättningen utmärks av sitt nära förhållande till Strindbergs text, i första hand hans noggranna anvisningar om scenbilden. De drömlika scenväxlingarna åstadkoms via fondprojektioner och rörliga sidokulisser. Stjärnvalvet ersätts snabbt av en bild av det växande slottet, inte helt olikt närmaste grannen Örebro slott med sina bulliga kanontorn.
Hanna Lekanders Agnes rör sig lätt och
självklart i alla slags verkligheter, även om hon ingalunda är oberörd av det hon får se och uppleva. Tre män blir hennes följeslagare: Officern, Advokaten och Diktaren. Dag Malmberg som Officern har en underbar naivitet, särskilt i sin oförtröttliga och hopplösa väntan på Victoria. Scenerna kring Operan blir ett slags urbilder av mänsklig längtan och skolscenen utgör den arketypiska gengångarsituationen, där Officern plågas med frågor om två plus två, trots att han är vuxen och promoverad med lagerkransen på huvudet!

Advokaten, Adam Stone, berövas sin lagerkrans i sista stund och lever sitt liv i egen och andras bitterhet. Stone är bäst som pedantisk äkta man som tillrättavisar den plågade Agnes om städning medan Malin Bergs sadistiskt precisa Kristin lägger sten på börda med sitt ljudliga rivande av klisterremsor.
Trots det ständigt varierade "Det är synd om människorna" är det humorn som dominerar i detta Drömspel. Eftersom texten är rolig i sig, är det dock överflödigt och litet ängsligt att lägga
in en 40-talsslagdänga i handlingen; den behövs inte alls. Regitanken tycks vara just att lyfta fram Strindbergs text och skapa pregnanta bilder. Tolkningen överlåts åt publiken, som hamnar i drömmarens position.
Några detaljer stör dock: Strindbergs repliker kräver, vinner på, exakthet. När de "normaliseras" som ibland sker här, förlorar de sin kraft. "Naturlighet" har inget egenvärde på scenen. Och: fokus på scenen, i olika miljöer, är en stängd dörr med en fyrväppling på. Momentet då denna dörr - efter mycket motstånd - slutligen öppnas försvagas av att vi då redan sett den öppen.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X