Recension

Inbjudan till de våghalsigaVacker nyans av sotsvart

SPRÅKSPEL Dorothee Elmigers prisvinnande debutroman är en gåtfull historia om två systrars sökande efter förlorade sammanhang. Hennes meningar är mättade av arketypiska innebörder, skriver Martin Lagerholm.

Uppdaterad
Publicerad
Annons

Goethe, diktaren och gruvdriftskommissarien, ville lära sig att läsa Naturens skrift och teckensystem i urbergets tysta innanmäte. Lusten att dechiffrera världens hemligheter med hjälp av detta slags metaforiska geologi är väsentlig också i det unga schweiziska litterära stjärnskottet Dorothee Elmigers debutroman från ifjol, ”Inbjudan till de våghalsiga”, som har kammat hem ett par ansedda litteraturpriser i Tyskland och Schweiz och som nu föreligger i Annika Ruth Perssons svenska översättning.

Uppmärksamheten är välförtjänt, ty den här berättelsen om en gammal kolgruveort som håller på att försvinna efter att ”en brand bröt ut för flera årtionden sedan och fortfarande brinner i stollgångarna under jorden”, är en poetisk och gåtfull historia med en för debutanter ovanligt hantverksskicklig berättarteknik och språklig bravur.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons