Annons

Väckelsemötet

RÖDGLÖDGAT | Under en kort period för 40 år sedan for de fram som en väckelserörelse i studentrörelsen Clarté. De kallades rebellrörelsen eller dubbelmaoisterna. Håkan Arvidsson satt i ledningen för Clarté och på långfredagen 1968 hölls ett möte i Uppsala där ordningen skulle återställas men rebellerna tog över. Här följer ett utdrag ur Håkan Arvidssons kommande bok ”Vi som visste allt”.

Publicerad

Att rebellrörelsen inte var en vanlig opposition gick upp för mig vid den första större konfrontation som jag upplevde. Den ägde rum i Uppsala på långfredagen 1968. I ett sista desperat försök att förhindra en förlust av hela sektionen i Uppsala hade centralstyrelsen gått med på att arrangera ett möte som skulle försöka bena upp problemen och reda ut missförstånden. I Uppsala var de båda fraktionerna ungefär lika stora. I Stockholm dominerade fortfarande konventionalisterna. Vi i centralstyrelsen såg därför till att resa till mötet med en manstark förstärkning av Stockholmsclartéister.

Det blev min längsta långfredag, och jag minns den fortfarande med obehag. Vid mötets start – det varade i tolv timmar utan uppehåll eller matpaus, och jag satt ordförande under hela sessionen – hade vi en betryggande majoritet. Jag skulle tro att 75 procent av deltagarna stödde styrelsens linje, och vi var övertygade om att oppositionen skulle krossas med lätthet. Detta visade sig emellertid vara en illusion. De flesta av rebellerna var varken vältalare eller skolade debattörer, men några av dem kunde lägga sina ord väl och med stort engagemang. De övriga läste högt ur Maos lilla röda, men de gjorde det med en troskyldig naivitet som fick dem att framstå som uppriktiga och ärliga själar som till skillnad från oss byråkrater i centralstyrelsen inte hade besmittats av taktiska och maktpolitiska överväganden. Vi insåg för sent att analys och logik intet förmådde mot denna oskuldsfullhet. Redan efter ett par timmar stod det klart att vi trampade vatten och inte kom någon vart. Det klokaste hade varit att avbryta mötet och konstatera att motsättningarna inte kunde överbryggas, för att sedan låta den formella uteslutningsprocessen ha sin gång. Så smarta var vi emellertid inte, och det var inte heller tradition inom rörelsen att avbryta ideologiska diskussioner förrän ren utmattning gjorde slut på dem.

Annons
Annons
Annons
Annons