X
Annons
X
Recension

V for Vendetta V for Vendetta

Vi lever i en politisk värld, men det är inte alltid man som populärkulturkonsument görs medveten om detta. Irakkriget har liksom en gång Vietnam ätit sig in i den amerikanska samtidskulturen på ett sätt som saknar motstycke sedan… ja, Vietnam.
Det råder ingen tvekan om att bröderna Wachowski tillsammans med regissören James McTeigue (som var medregissör på Matrix-trilogin) har uppdaterat Alan Moores kultseriealbum V for Vendetta med en kritisk blick på vår samtid:
Här finns Irak, Abu Ghraib, spinnande medier, självmordsbombare (en bomb i Londons tunnelbana) – man har till och med tryckt in fågelinfluensan.
Moores Vendetta var en satir som tog avstamp i Margaret Thatchers England i sin skildring av ett framtida 1984-samhälle där homosexuella och invandrare blir fiender.
Kärnan i berättelsen finns kvar i filmen, men har flyttas till en tid post-Irak där Storbritannien blivit fascistiskt efter att ha gått med i Förenta Staternas – eller Förmenta Staterna som det heter i Vendetta – allians.

I den miljön dyker en maskerad hämnare i Guy Fawkes-mask upp och börjar mörda högt uppsatta partimedlemmar.
V är en terrorist. Men frågan filmen ställer, om och om igen, är om hans handlingar kan rättfärdigas: "Det man gjorde mot mig var monstruöst" säger V till sin sidekick Evey (Natalie Portman). "Och det skapade ett monster" svarar Evey.
Filmens tes är att varje reaktion föder en motreaktion – det förtryckta folket reser sig mot sin regering ("Folk skall inte vara rädda för sina regeringar – regeringar skall vara rädda för sitt folk" sägs det) efter att V väckt dem ur deras totalitära dvala.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X