Annons
X
Annons
X

Utøyas hjältar – dog för att rädda andra

18-åringarna Henrik Rasmussen och Simon Sæbø räddade andras liv innan de själva sköts ihjäl på Utøya. Tre år senare träffar vi deras syskon. Väldigt stolta. Men också lite arga.

Nelly Rasmussens bror Henrik ställde sig framför en av Anders Behring Breiviks kulor för att rädda en kamrat från att bli skjuten.
Nelly Rasmussens bror Henrik ställde sig framför en av Anders Behring Breiviks kulor för att rädda en kamrat från att bli skjuten. Foto: MARI VOLD

- Jag beundrar Henrik, men varför gjorde han inget för att rädda sitt eget liv? undrar Nelly Rasmussen.

– Jag är så stolt över Simon, men lite arg också. Varför kunde inte han ha varit lite mer självisk dagen på Utøya? undrar Håvard Sæbø.

Nelly och Håvard förlorade var sin storebror, bästa vän och hjälte den 22 juli 2011.

Annons
X

Det har gått tre år sedan Anders Behring Breivik bombade regeringskvarteren och dödade åtta människor innan han åkte till Utøya och sköt ihjäl ytterligare 69 andra.

Där ute visade en man vad människor är kapabla att göra av ondska. Samtidigt visade två andra vad människor är kapabla att göra av godhet.

22 juli 2011. Klockan närmar sig 17.25. Terroristen går längs Kärleksstigen. Nedanför stupar berget rakt ned och nere vid vattnet finns grottor, där ungdomarna försöker gömma sig. Det är kö och trängsel för att komma nedför sluttningen. Simon Sæbø (18) säger åt flickorna att gå före honom, han låter alla ta sig ner innan han själv följer efter för att söka skydd undan kulorna. En flicka från Stavanger ropar på honom, han tar sig dit och sätter sig framför henne. Han är lugn och lyckas lugna även henne. Så kommer Behring Breivik. Simon Sæbø sitter ytterst, han är den mest synliga. Han är den som blir skjuten och dödad.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    50 minuter senare, klockan 18.15. Flera ungdomar är vid pumphuset, de försöker gömma sig från terroristen. En av dem är Henrik Rasmussen. Steg hörs, gärningsmannen närmar sig, och han börjar skjuta. En flicka dyker i vattnet och börjar simma. Samtidigt ser hon terroristen skjuta ännu fler skott mot dem som lagt sig ner. Breivik vänder sig mot ungdomarna i vattnet, höjer sin pistol och siktar mot flickan. Pang! Han träffar, men det är inte livshotande. När han skjuter igen hoppar Henrik ut framför Breivik och kulorna träffar honom. Henrik dör omedelbart, den unga flickan får leva.

    Nelly Rasmussen, 21, sitter på Solsidan i Trondheim och pratar om mörka funderingar.

    – Varför gjorde Henrik det? Förstod han konsekvenserna när han hoppade framför flickan och tog kulorna?

    Nelly äter långsamt toasten som hon beställt. Hon tycker att det är ett stort mysterium, att Henrik gjorde som han gjorde på Utøya.

    – Jag är inte arg eller ledsen för det han gjorde. Och jag är verkligen inte arg på flickan som fick leva vidare. Men Henriks handling är det yttersta man kan föreställa sig att någon kan göra för en annan människa.

    Flera mil norrut. I Sjøvegan i Salangen kommun bor familjen Sæbø. Utanför huset lyser sommarsolen mitt i natten, det är tropiskt varmt. Även inne i det blå huset på Heiaveien värme och liv. Folk kommer och går. Simons föräldrar Tone och Gunnar har öppen dörr, kaffet är alltid varmt, och ingen går hungrig därifrån. Håvard Sæbø, 20, är också hemma för att sommarjobba. Han förlorade inte bara sin storebror på Utøya, utan sin bästa vän. Tre år efter tragedin är sorgen och saknaden efter Simon fortfarande stark. Även Håvard brottas med frågor liknande Nellys:

    – Var det verkligen så att Simon valde någon annans liv hellre än sitt eget? Att han satte alla andra före sig själv? Förstod han vad han gjorde?

    Håvard Sæbø inser att han och hans familj aldrig kommer att få något svar. Att de aldrig riktigt kan veta vad Simon trodde eller förstod de sista minuterna av sitt liv. En sak som Håvard tänker mycket på är att Simon tydligt sa att han inte kände sig säker på Utøya efter att han hört om bombattentatet i Oslo. Han var en av de få på ön som förstod att de också skulle kunna vara ett mål.

    – Simon räddade så många vid den där sluttningen. Det förvånar mig inte att han offrade sitt liv. Han tänkte alltid på andra. Jag är så stolt över min bror, men också lite arg ibland. Det är blandade känslor.

    Sorgen präglar fortfarande Nelly Rasmussen. Lite är lättare, det går framåt med myrsteg. Henrik var bara tio månader äldre än henne, de gick i samma klass och skulle tagit examen tillsammans. De hade så många drömmar och planer för framtiden. Men ingenting blev som det borde varit.

    Hur var din bror?

    – Henrik var bara bra och snäll. Han fick mig och alla andra att må bra, oavsett. Han var alltid där, var alltid ett stöd och en trygghet.

    Henrik var allt Nelly kunde önska av en storebror.

    Och hon var där för honom också. Särskilt under en tid i tonåren, då han kämpade med sig själv, och när han till slut kom som homosexuell. Lite rädd i början, men snabbt lyckligare, gladare och förälskad.

    De två växte upp i Melbu i Hadsel kommun. Nu bor och arbetar Nelly i Trondheim, och hon bjuder in oss i sitt hem – ett hem helt utan bilder av sin bror. Men hon bär alltid Henrik med sig. I tankarna utan också fysiskt. Hon lyfter det långa håret från nacken.

    – Jag har alltid velat ha en tatuering, men jag ville att det skulle finnas en mening bakom den. Eftersom Henrik är den som har betytt mest för mig, så blev det han: dagen han föddes och dagen han dog. Hjärtslagen symboliserar början – och slutet. Och de fyra fåglarna är Henrik, mamma, min lillebror och jag.

    Hon har också en större tatuering på armen, tillägnad Henrik och familjen.

    Familjen med fyra personer, som nu är tre, precis som familjen Sæbø.

    Simon Sæbø var en pojke som man oftast träffade i dörren på väg till eller från något. Håvard är lugnare, men lika fysisk som sin storebror, socialt engagerad, men inte så intresserad av politik. De hade tävlingsinstinkten gemensam, liksom kärleken till hemmet, familjen, vänner - och Manchester United. Håvard bor i Simons rum nu, ett rum med utsikt över fjorden. På ena väggen är Manchester Uniteds klubbmärke målat och på en hylla hänger Simons studentmässa. På skärmen är det skrivet ”J F Kennedy” med vit tippex. Simon var så kallad ”russpresident” för sistaårseleverna på sitt gymnasium och fick som sådan namnet ”J F Kennedy” efter den amerikanska presidenten. Lillebror berättar om det tal han höll på skolan den 17 maj 2011.

    ”Själv fick jag namnet J F Kennedy. Han var också president. Tyvärr blev han skjuten i Dallas. Jag är mer optimistisk än att vänta mig samma öde.”

    Som vanligt möttes talet med jubel, Simon hade ordets gåva.

    Håvard Sæbø berättar att hans bror sommarjobbade på den lokala kyrkogården innan han for till Utøya. Det sista han gjorde innan han for var att klippa gräset och förbereda en gravplats om någon skulle dö medan han var borta på sin korta semester. Den gravplatsen blev hans egen.

    Håvard är ett av många syskon som drabbades den 22 juli. Forskning visar att majoriteten av dem kämpar efter tragedin.

    Hur mår du?

    – Det har varit tre tuffa år. Jag tog studenten, och vill tacka mina föräldrar och lärare för att jag orkade hålla ut.

    Precis som Nelly har han kämpat med sömn-och koncentrationssvårigheter. Ett år på idrotts- och friluftslinjen på folkhögskolan i Voss har gjort Håvard gott.

    – Jag har haft ett fantastiskt år i Voss, och jag försöker att hitta tillbaka till mig själv. I höst flyttar jag till Tromsö, är drömmen att bli lärare, ler Håvard.

    **Simon Sæbø **fick aldrig uppfylla sina drömmar. Men det får Margrethe Beate Hammond Rosbach, 21. Och det har hon Simon att tacka för. Det var Margrethe som Sæbø skyddade.

    – Jag har så mycket att tacka Simon för. Han pratade med min pappa i telefon, sa att allt skulle bli bra med mig. Han lugnade ner mig, sa åt mig att sitta stilla och vara tyst. Han höll min hand och såg mig i ögonen. Men sedan kom gärningsmannen. Det var trångt, Simon var inte lika dold som resten av oss, han skyddade oss. Sedan blev han skjuten. Och dog.

    Margrethe sitter i kommunfullmäktige för Arbeiderpartiet i Stavanger, samtidigt som hon studerar på Frankrikes främsta skola för statsvetenskap, ”Sciences Po Paris” i Paris.

    – Jag kommer att vara ett år där, innan jag åker vidare till Kina, säger Margaret.

    Hon mår bra, men liksom många andra som överlevde, har det också varit svårt.

    - Jag har känt en hel del skuld. Speciellt med tanke på att Simon var en så bra människa. Trygg, bra, snäll och duktig. Varför skulle han dö och jag leva? En bra tag efter massakern kände jag att jag var tvungen att göra mig ”förtjänt av livet” genom att leva upp till Simons värderingar och hans samhällsengagemang. Men så småningom insåg jag att jag måste leva på mina egna villkor. Det har gjort dagarna lättare. Men Simon kommer alltid vara med mig i mina tankar.

    Överlevnadsskuld är ett känt begrepp efter stora katastrofer och olyckor, enligt Atle Dyregrov. Han är specialist i klinisk psykologi vid Centrum för krispsykologi i Bergen.

    – Det är viktigt att betona att alla förtjänar att överleva och leva på. Ingen ska behöva känna skam eller skuld för att de överlevde 22 juli-terrorn.

    Dyregrov säger att forskning visar att det är vanligt att människor sätter andras intressen före sina egna i krissituationer, och att många går genom eld och vatten för att hjälpa andra, särskilt familjemedlemmar. Ett sådant beteende, altruism, är motsatsen till egoism.

    I boken ”Altruistic Personality” skriver den polsk-amerikanske författaren och Förintelseöverlevaren Samuel Oliner om dem som räddade judar under andra världskriget och på så sätt satte sig själva i fara.

    – Empati var den gemensamma nämnaren för de människor som räddade liv. De visade kärlek och omsorg. På Utøya var det flera ungdomar som visade att de omfattade dessa värden och begick hjältedåd, säger Atle Dyregrov.

    Henrik Rasmussen och Simon Sæbø var två av dem.

    Översättning från norska: Jesper Sundén

    Wenche Fuglehaug

    Annons
    Annons
    X

    Nelly Rasmussens bror Henrik ställde sig framför en av Anders Behring Breiviks kulor för att rädda en kamrat från att bli skjuten.

    Foto: MARI VOLD Bild 1 av 2

    Håvard Sæbø miste sin bror Simon på Utöya.

    Foto: MARI VOLD Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X