Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Året utan sommar Utøya och sorgens långa väg

MASSAKER Genom en rad samtal med anhöriga ger socialantropologen Erika Fatland en bild av händelsens djävulska förlopp. Det är gripande och samtidigt skarpt analytiskt.

(uppdaterad)
Vy över Utøya- SvD recenserar Året utan sommar av Erika Fatland.
Vy över Utøya- SvD recenserar Året utan sommar av Erika Fatland. Foto: JEFF J MITCHELL

LITTERATUR

Året utan sommar

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
384 s. Norstedts

Övers: Cajsa Mitchell

En flicka simmar för sitt liv. Utøya, juli 2011. Hon förstår inte vad som händer, bara att en uniformerad man försöker skjuta henne. Är det en statskupp? Hon vet att en bomb har exploderat i Oslo tidigare samma dag. Är det krig? Hon har sett sina vänner dö därute men kan bara inte förstå. Så hon simmar och simmar och hoppas att orka. Möts av hjälpande händer; två män står beredda på stranden. Förbi av utmattning frågar hon: Är ni snälla?

Och läsaren gråter, i alla fall jag, för det går inte att hålla detta ifrån sig. Det kunde ha varit min dotter, hennes rädsla. Eller någon av sönerna som låg där på ön, med flera skott i kroppen, och som fastän ena ögat är borta tittar på sin hand och begrundar dess bortskjutna fingrar. Tummen och pekfingret är i alla fall kvar, så han tänker, som för att hålla sig vid liv: Yes, jag kan fortfarande köra snöskoter!

De överlevandes berättelser från Utøya är outhärdliga. Man säger ju så. I själva verket är de oemotståndliga, kittlande som bara skildringar av katastrofer kan vara. Läsare, lyssnare, tittare; alla som inte är personligen berörda har en benägenhet att frossa i rapporterna. Deltagande och förfäran blandas med en känsla som suktar efter mer, värre, i dödstalens bisarra sifferlek. Varför fastnar jag så girigt framför filmer av jetplan som kraschar i en skyskrapa?

Annons
X

Varför sträckläste jag ”Året utan sommar”?

Tårarna är en del av svaret, det kan inte förnekas, för jag är normalt sett inte särskilt lättrörd. De fördämningar som socialantropologen Erika Fatland lyckas bryta står vanligen stabila.

Genom en lång rad samtal med traumatiserade ungdomar och anhöriga ger hon en bild av massakerns djävulska förlopp som i känslostyrka överträffar det mesta jag läst. Jag kan inte värja mig. Vill inte.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men, som sagt, sådana berättelser är förrädiska. Det är inte heller de som gör ”Året utan sommar” till en oumbärlig bok, utan det faktum att Fatland (född 1982) likt Hannah Arendt inför Eichmann håller huvudet kallt och analyserar ondskan dithän att också ofattbara gärningar blir begripliga. Det är just kombinationen av det personligt gripande och denna kallt analytiska blick som gör boken till något man slukar i ett stycke.

    Fatland är väl skickad för uppdraget. Hon har tidigare skrivit om gisslandramat i Beslan i Nordossetien 2004, då fler än 300 människor miste livet, varav hälften barn, och vet mer än de flesta om hatets anatomi, och sorgens. Händelserna på Utøya och i Oslo påminner om andra attentat, visar det sig, och mördaren har också han sina likar. Ensamvargar; empatistörda unga män som vill göra något stort.

    Författaren reser genom Norge, intervjuar högerextremister på Malta och träffar amerikanska experter på gärningsmannaprofiler. Hon fördjupar sig i Unabombarens livsöde och lodar likheterna mellan Breivik och mannen bakom gödselbomben i Oklahoma City 1995. Likaså studerar hon på plats i Sydtyskland skolmassakern i Winnenden, då en 17-åring sköt ihjäl 16 personer och sedan sig själv.

    Fram växer bilden av pojkar och män med likartade diagnoser, av frånvarande fäder, hopplösa konspirationsteorier och en oförmåga att skilja verkligheten från dataspelens våldsorgier. Fatland finner också en oförlöst önskan om samhörighet. Den ensamme gärningsmannen är ensam också i övrigt; flickor förstår han sig inte på och i sociala miljöer gör han sig snart omöjlig. Ibland återstår bara en fiktiv riddarorden.

    Mördarens budskap – religiöst, politiskt eller vad annat han hakat upp sig på – är som regel sekundärt. I grund och botten lider dessa enstöringar av allvarliga psykiska problem, som, dessvärre, sällan är tydliga nog för expertisen. Breivik fick sju diagnoser innan man bestämde sig för att döma honom som frisk.

    Ja, Erika Fatland följer detta fall från början till slut, fram till domen och vidare på sorgens långa väg. Hon återvänder även till Nordossetien och frågar: Läker tiden alla sår? Och finner att svaret är nej, inte i Beslan, men kanske i Norge, där öppenheten är en annan. Polisens misstag är inget man hymlar om. Alla vet vad som hände, och varför. När och hur. Det hjälper i alla fall en del.

    På så vis är ”Året utan sommar” inte bara en bok om ett brott, utan mera om ett samhälle som trots allt försöker gå vidare. Det kunde ha varit Sverige. Den unga författaren tas emot med samma värme överallt, också hos dem som genomlevt alla föräldrars mardröm. Hon skriver: ”Tanken på alla dessa vardagsrumsbord kan göra mig alldeles knäsvag.” Så är det. På kaffe och bullar biter inga bomber.

    Annons
    Annons
    X

    Vy över Utøya- SvD recenserar Året utan sommar av Erika Fatland.

    Foto: JEFF J MITCHELL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X