X
Annons
X
Recension

Eufemiavisorna Uttrycka känslor – svårt för svenskar redan år 1300

Nöjesläsning vid hovet – det var tanken när "Eufemiavisorna", det första rent skönlitterära svenska verket, beställdes. Jämfört med sina europeiska föregångare där romansen och känslorna kan flöda friare är emellertid dessa tidiga höviska romaner ganska krassa och opoetiska.

Foto: Svenska Akademien

Magiska ringar, eldsprutande drakar, invecklade kärleksintriger och riddare som drivits till galenskap. Det skulle kunna vara en slumpmässigt vald bok från SF-bokhandelns fantasyhylla, men det är två volymer ur bokserien ”Svenska klassiker”, utgivna i Svenska Akademiens regi. Närmare bestämt rör det sig om ”Eufemiavisorna”, tillkomna vid 1300-talets början, här presenterade på en fornsvenska som moderniserats och getts ordförklaringar av Henrik Williams, professor i nordiska språk. Exakt vem som faktiskt skrev verken vet vi inte och lär förmodligen heller aldrig få veta. Vad vi kan fastslå är att det svenska språket i och med ”Eufemiavisorna” fick sina första rent skönlitterära verk, avsedda för nöjesläsning vid hovet.

Det är långsamt marscherat med europeiska mått. När den norska drottningen Eufemia tog initiativ till att låta överföra tre riddarromaner till svenska, sannolikt som en gåva till sin blivande svärson hertig Erik, så förmedlade hon en tradition som redan hade hunnit bli anrik på kontinenten. Den litterära strömningen, som också kan kallas hövisk diktning eller romans, växte fram vid de franskspråkiga hoven i England och Frankrike redan under 1100-talet och fick snabbt spridning över Europa.

Foto: Svenska Akademien Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X