Annons
X
Annons
X

Anna Carlstedt: Utställning kastar nytt ljus över brytningstid

Vad hände egentligen i Frankrike runt år 1500? En gigantisk utställning på Grand Palais i Paris försöker ge svar på frågan genom att visa konst från övergången mellan medeltid och renässans.

UNDER STRECKET

När nu den senaste Harry Potter-filmen kopplat sitt grepp om världen är det väl bara att kapitulera, även om våra skäl att se den kanhända varierar efter ålder och intressen. Många betalar gärna biobiljetten bara för att få njuta av den skaparglädje som ligger bakom slottet Hogwarts och dess omgivningar. Själv bara
måste jag se om gobelängerna i elevhemmet Gryffindors sällskapsrum fortfarande föreställer den franska tapetsviten ”Damen med enhörningen” (La dame à la licorne), ett av våra mest berömda konstverk från medeltiden. Eller var det renässansen? En knivig fråga som fransmännen själva inte lyckats bena ut till dags dato och som nu står i centrum för en gigantisk utställning i Paris.

”Damen med enhörningen” består av sex vävda tapeter som alla har samma centrala motiv medan detaljerna varierar: i en oval trädgård flankeras en ung adelsdam av en enhörning och ett lejon. Fem av tapeterna anspelar på våra sinnen; smak, hörsel, syn, lukt och känsel. Den sjätte är mera gåtfull med sin inskription
a mon seul desir – till min enda önskan – och har gett upphov till en rad tolkningar genom århundradena. Man vet inte säkert vem som är mästaren bakom dessa utsökta textilier som inspirerar konst och populärkultur än idag. Intresset steg ytterligare när författarinnan Tracy Chevalier häromåret ägnade en bästsäljande roman åt historien bakom verkets möjliga tillkomst.

En teori är att skisserna till tapeterna utfördes av Jean Perréal, känd som Jehan de Paris. Men på senare år har forskare framfört att stilen snarare påminner om den hos Jean d’Ypres, konstnärlig mästare i tjänst hos drottning Anne av Bretagne. Vi vet i alla fall att de vävdes i Flandern i slutet av 1400-talet och att de var beställda av en förmögen fransman i Lyon omkring 1490, ett årtal som normalt skulle omfattas av den franska renässansen. Tapeterna hänger dock inte på renässansmuseet i Ecouen utanför Paris utan på medeltidsmuseet, Hôtel de Cluny, i hjärtat av Paris.

Annons
X

Men var slutar då den franska medeltiden? Och var börjar renässansen? Grand Palais i Paris gör ett försök att svara på frågan inom ramen för vinterns fransk-amerikanska storsatsning med utställningen ”France 1500. Entre moyen âge et renaissance”. Därmed vill man alltså slå fast att just årtalet 1500 befinner sig
mellan medeltiden och renässansen. Det refereras friskt till ”Damen med enhörningen” på Grand Palais, och det i ett särskilt syfte: Elisabeth Taburet-Delahaye, en av utställningens initiativtagare och chef för medeltidsmuseet Cluny, har med hjälp av jämförelser mellan den berömda tapeten och detaljer i andra samtida konstverk velat lyfta frågan om upphovsmannen på nytt. Genom att ställa motiv och stil hos ”Damen” mot andra verk som beställdes av ovan nämnda Anne av Bretagne vill utställningen slå fast att en och samma mästare, Jean d’Ypres, ligger bakom. Vill man däremot se hela tapetsviten är det medeltidsmuseet Cluny som gäller.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Anne de Bretagne och hennes konstintresse blir till en röd tråd i hela den gigantiska utställningen. Hon var gift med båda de franska kungar vars regeringstider avgränsar urvalet på Grand Palais: först med Karl VIII (kung 1483-1498) och sedan med Ludvig XII (kung 1498-1515). Till de mest rörande verken från perioden hör den sarkofag som lånats från Tours och som intar en central plats i utställningen. Drottning Anne lät beställa den sedan två av hennes barn dött i späd ålder. På sarkofagens svarta marmorlock har bröderna, båda kronprinsar och barn till Karl VIII, ägnats en utsökt gravskulptur. Treårige storebror Charles-Orland vilar med sina knubbiga små händer över bröstet medan Charles, bara tre veckor gammal, är lindad. Pojkarna omges av fyra änglar varav de två vid huvudändan tycks rätta till deras kuddar.

    Drottning Anne förlorade inte bara dessa små pojkar utan även andra barn i späd ålder, och detta fick konsekvenser för politiken: för att säkra sin ätts fortlevnad och de fransk-bretonska förbindelserna gifte hon som änka efter sju års äktenskap om sig med den nye kungen, Ludvig XII. Om Anne de Bretagne hade framgång på en rad områden så var hennes öde som mor mera tragiskt. Av de tolv barn hon födde överlevde endast två flickor, varav Claude så småningom kom att gifta sig med Frans I.

    Anne av Bretagne intar en särställning i den franska historien eftersom hon blev drottning två gånger. Hon hade stor betydelse som mecenat under den period då den franska renässansen spirade. Efter giftermålet med Karl VIII 1491 började hon bygga upp ett bibliotek med unika manuskript. Hon beställde också mästerverket ”Les grands heures d’Anne de Bretagne” av konstnären Jehan Bourdichon, som färdigställde manuskriptet i Tours 1505. Drottningen såg till att båda hennes makar tog med sig konstskatter hem från Italien. Hon beställde ständigt nya böcker, tavlor och utsmyckningar till de kungliga slotten, av vilka Blois och Amboise under hennes ledning inreddes enligt renässansens ideal. I hennes tjänst fanns konstnärer och hantverkare från hela Europa – verk vi nu kan ta del av i utställningen.

    Det är en pedagogisk utmaning för Grand Palais att ta sig an just denna period som så ofta hamnat i skymundan i historieböckerna: de lysande renässansfurstar som sedan tar vid har överglänst Karl VIII och Ludvig XII. Om man slår upp år 1500 i en fransk encyklopedi finner man att det inte tycks ha hänt någonting över huvud taget det året… Visserligen var Ludvig XII engagerad i diverse italienska äventyr medan hans ambassadörer på spansk mark fiskade efter en allierad för att kunna lägga vantarna på Neapel, men dessa turer har lämnat få spår efter sig. Icke desto mindre regerade drottning Annes båda makar i en tid som förtjänar en närmare granskning: Frankrike repade sig under 1400-talets andra hälft försiktigt efter hundraårskriget. Årtionden av krig, pestepidemier och hungersnöd följdes nu av en ganska stabil period som också lät kulturen blomstra. Det är inget fel på utställningens ambitioner att visa detta. Ur franska men också amerikanska samlingar (Louvren, Musée national de la Renaissance au château d’Ecouen, Musée national de Moyen Age de Cluny, det franska nationalbiblioteket samt Art Institute of Chicago) har man hämtat över 200 verk inom måleri, skulptur, textilkonst, glasmålningar, möbler och rustningar. Det område som saknas är arkitekturen, som bara ägnas ett pliktskyldigt hörn i en av salarna. Olika franska regioners särart lyfts fram och allt presenteras samtidigt i en europeisk kontext för att visa hur influenser från Nord- och Sydeuropa möts. Utställningen visar hur lokala ateljéer i Champagne, Languedoc, Normandie och Loiredalen tar emot konstnärer och hantverkare från Flandern, italienska statsstater och Tyskland och skapar miljöer för fruktbara kulturutbyten.

    En av de första konstnärerna som vid hundraårskrigets slut 1453 förmår utnyttja detta nya, gynnsamma klimat är Jean Fouquet från Tours, som med sin konst lägger grunden till det som kommit att betraktas som det för perioden så typiskt franska porträttmåleriet. Från norr hämtar han realismen och den psykologiska dimensionen, från söder känslan för konstruktion och miljö. Utställningen lyfter fram hur Fouquets porträtt blir till en europeisk syntes.

    Kuratorerna vill gärna slå hål på ett antal myter. Besökaren möter i början ett slags försvarstal där de
    pro primo vill visa att medeltidens Frankrike inte alls var mörkt och underutvecklat utan i själva verket färgsprakande och kulturellt högtstående. De vill
    pro secundo visa att det inte existerar någon brytpunkt mellan medeltid och renässans, och att senare furstar som Frans I och Henrik II inte hade kunnat nå sådan framgång utan att deras föregångare berett väg för dem. Och de vill
    pro tertio visa att renässansen ingalunda var en italiensk angelägenhet i första hand. Det måste medges, medan besökaren tar sig igenom den enorma utställningen, att det italienska inflytandet var stort och att mycket inspiration hämtades därifrån under Frankrikes olika försök att erövra italienska statsstater. Men samtidigt framhålls det att den franska konsten dels utvecklades av egen kraft, dels präglades av influenser från flera håll.

    Om utställningen ”France 1500” har någon brist är det i så fall att den vill greppa över lite för mycket. De kuratorer (förutom Elisabeth Taburet-Delahaye också Geneviève Bresc-Bautier, Thierry Crépin-Leblond och Martha Wolf) som ligger bakom tycks ha varit mer angelägna om att visa alla de hundratals föremålen än att diskutera hur konstverken förhåller sig till varandra. Och frågan infinner sig huruvida man vänder sig till specialister eller till en bred allmänhet. Ibland kan besökaren uppskatta idén bakom utställningsbygget, som när vi ges möjlighet att betrakta skulpturerna på både nära och långt håll. Så kan vi till exempel fängslas av ”La vierge à l’enfant”, jungfrun med barnet, en unik skulptur från början av 1500-talet. Verket ingår i en privat samling men visas nu för första gången på länge för allmänheten. Modern blottar sitt bröst och barnet ser henne uppmärksamt rakt in i ögonen. Den intensiva blick de utväxlar säger allt: om barnets obegränsade tillit, om moderns villkorslösa kärlek, om den sorg hon känner eftersom hon vet att barnet är ämnat att offras.

    Greppet att ta två våningar av palatset i anspråk, så att besökaren i halvtid lotsas uppför en magnifik trapphall med repliker av gigantiska gobelänger, är djärvt. Dessvärre känns det som om utställningen börjar om på övre plan, där vi åter trängs bland montrar med illuminerade manuskript, glasmålningar, möbler och skulpturer i en svåröverskådlig ordning. Uttrycket att inte se skogen för alla träd ligger nära till hands vilket är beklagligt då varje område för sig hade förtjänat vår uppmärksamhet: manuskriptens öde i en tid när boktryckarkonsten på allvar slår igenom erbjuder stoff till en egen utställning, liksom porträttmåleriets utveckling under perioden, liksom det religiösa måleriet, liksom gobelängerna… Å andra sidan kan den överväldigande mångfalden vara en poäng i sig. Vi kan ju jämföra med hur den svenska kulturen såg ut omkring år 1500. Någon renässans på våra breddgrader kan vi kanske inte tala om. Om en sådan var under uppsegling så kom ju Gustav Vasa och såg till att ett totalt kulturmörker sänkte sig: medan de franska renässansfurstarna utgjorde konstens viktigaste mecenater beordrade vår egen kung att rikt utsmyckade manuskript skulle återanvändas som räkenskapsböcker.

    Sist i utställningen bjuds besökaren på ett uppiggande inlägg i debatten om huruvida renässansen i första hand var italiensk eller inte: i ensamt majestät skall Leonardo da Vincis ljuvliga ”Porträtt av en dam” avsluta vårt besök. Just det verket rövade Ludvig XII med sig hem från Italien efter att ha stulit det av hertigen av Milano 1499. Men besökaren möts av en tom monter. Efter en månad ville Louvren, där den normalt hänger, ha tillbaka sin tavla. Som en ödets ironi är alltså kronan på verket i satsningen ”France 1500” varken särskilt fransk eller särskilt närvarande…

    Anna Carlstedt
    Anna Carlstedt är fil dr i franska vid Stockholms universitet.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X