Annons

Ida Östenberg:Utsatta kvinnor tystas i berättelsen om Akademien

Tereus får se sin son Itys huvud. Målning av Peter Paul Rubens 1637. Tavlan finns på Pradomuseet i Madrid.
Tereus får se sin son Itys huvud. Målning av Peter Paul Rubens 1637. Tavlan finns på Pradomuseet i Madrid. Foto: Bridgeman/IBL

Lena Andersson och Horace Engdahl förringar offren för sexuella övergrepp – de blir till försumbara offer på finkulturens altare i berättelsen om Svenska Akademiens kris.

Under strecket
Publicerad

Det är omöjligt att inte tänka på Filomela. I den sjätte boken av sina ”Metamorfoser” diktar Ovidius om denna atenska prinsessa, hon som våldtas av sin svåger, systern Proknes make den thrakiske kung Tereus. När Filomela hotar att avslöja förövaren skär Tereus ut hennes tunga. Oförmögen att tala väver Filomela ord av purpur i ett snövitt tyg; så avslöjas brottet. Tereus är varken gudom eller grek, utan barbar, och han straffas därför grymt. Prokne dödar deras son Itys och serverar honom som måltid åt Tereus.

Myten om Filomela är ett återkommande tema i den västerländska litteraturen, från Shakespeare till Katarina Frostenson. För feministiska författare är hon en användbar symbol; hennes berättelse fångar den dubbla förgripelsen: först våldtäkten, sedan tystandet. Detta att män med makt genom historien kunnat våldta, tafsa på och fälla sexistiska kommentarer om kvinnor, eftersom alla, förövare, offer och omgivning, verkat inom samma tystnadskultur. Metoo kan ses som ett avtäckande av Filomelas väv, i vilken övergreppen till slut synliggörs och kan tas på allvar, både av offren själva och i det allmänna medvetandet.

Annons
Annons
Annons