Annons

Utsatt förort har rötterna i folkhemmet

Oroligheterna i Stockholms förorter visar hur segregerad huvudstaden blivit – en ordning som faktiskt eftersträvades i funktionalistisk stadsplanering. Dagens integrationspolitik har därmed ärvt en uppgift som är närmast omöjlig.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Hyreshus och villor åtskilda i Mälarhöjden/Axelsberg

Foto: SCANPIX Bild 1 av 1

Hyreshus och villor åtskilda i Mälarhöjden/Axelsberg

Foto: SCANPIX Bild 1 av 1
Hyreshus och villor åtskilda i Mälarhöjden/Axelsberg
Hyreshus och villor åtskilda i Mälarhöjden/Axelsberg Foto: SCANPIX

Miljonprogrammets förorter har de senaste veckorna omgärdats av krigsrubriker. När oroligheterna nu avtagit för denna gång kan vi konstatera att olika förklaringar och åtgärdsplaner levererats från alla politiska läger. Sällan kommer invånarnas egna perspektiv in i bilden och många uttalar sig utan egen erfarenhet eller kunskap om förortens historia. En viktig dimension till debatten vore därför att uppmärksamma historiska frågor om förorternas sociala sammansättning.

Att den funktionalistiska stadsplaneringen orsakat boendesegregation är ett argument som återkommer i debatten. Att radhus ligger i en förort, villor i en annan och hyreshus i en tredje är givetvis ingen slump utan ett resultat av planeringsideologier. Segregation har nämligen inte alltid betraktats som ett samhällsproblem. Tvärtom. 1900-talets stadsplanering har inte bara orsakat utan också önskat en rumslig åtskillnad mellan befolkningsgrupper.

Annons
Annons

Segregation är ett komplext begrepp och existerar på många områden: på bostadsmarknaden, på arbetsmarknaden eller i skolan. I vardagstal sägs att förorter med ensidig befolkning – etniskt, åldersmässigt eller socioekonomiskt – är segregerade. Det är en felaktig användning av begreppet. Segregation uppstår när det finns påtagliga skillnader i befolkningens sammansättning mellan olika förorter. Förorter med ensidig befolkning är homogena. De förorter som i dag benämns som utsatta förorter ska därför benämnas som socioekonomiskt homogena men etniskt heterogena. En segregerad stad är sammansatt av flera på olika sätt homogena förorter. En integrerad stad är tvärtom blandad med en heterogen befolkningssammansättning i alla bostadsområden.

Men är det verkligen rimligt att påstå att den segregerade förortsstrukturen varit önskvärd? Socialdemokratins politik under 1900-talet syftade ju till raka motsatsen. 30-talet och framåt är ju särskilt omtalat för den då rådande egalitära inriktningen. Under 40-talet upphörde satsningar på kategorihus som barnrikehus. Politiken blev generell med ambitioner om ekonomisk och social utjämning. Socialpolitikens generella karaktär ökade människors resurser och sägs då ha jämnat ut olikheter och avstånd mellan grupper.

Stadsplaneringen är samtidigt sinnebilden och för många ett stolt resultat av socialdemokratins politik under 1900-talet. En väsentlig del av den svenska självbilden har länge varit att folkhemmets utjämnande ambitioner avspeglades i stadsplaneringen och att det planerades integrerade förorter där alla ville bo.

Annons
Annons

Men varför ligger då radhus i en förort, villor i en annan och hyreshus i en tredje? Kontrasten mellan folkhemmets politiska inriktning och stadsplaneringens vardagspraktik är nämligen slående. Att med stadsplanering ordna och reglera för att åstadkomma önskvärda effekter i stadslivet återfinns i alla historiska städer. Den sociala sammansättningen i förorterna måste därför sättas i relation till principen om differentiering som präglat den moderna samhällsplaneringen, tanken om att separera samhälleliga funktioner i olika enheter. Det är inte bara industrier eller infrastruktur som differentierats utan också befolkningskategorier.

Funktionalismens princip att bygga förorter som isolerade öar i det urbana landskapet hämtades från sekelskiftets trädgårdsstäder. Även om trädgårdsstaden ibland skrivs samman med klassutjämnande ideal blev konsekvensen att 1800-talets värderingssätt höll sig kvar i trädgårdsstaden. Klassifikationer låg som grund för exploateringen, och med trädgårdsstäderna byggdes nya samhällen för olika klasser. Djursholm och Saltsjöbaden är svenska exempel på sekelskiftets förorter för höginkomsttagare. Aspudden, Gröndal och Midsommarkransen planerades för en betalningssvagare kategori.

När sekelskiftets trädgårdsstad inspirerade socialdemokratin och funktionalismen enades både politiken och arkitekturen i gemensamma fiender: klassamhället och 1800-talets kvartersstad. 1900-talets isolerade förorter och socialdemokratins utjämnande ambitioner måste också sättas i relation till den sociala sammansättning som delvis återfanns i kvarterstaden. Östermalm präglades förvisso av en borgerlig befolkning men samma byggnad kunde innehålla både paradvåningar och små enrummare. 1800-talets kvartersstad hade förvisso sina tydliga sociala strukturer och gemenskaper men var delvis integrerad på ett geografiskt plan. Från 30-talet och framåt, när klassamhället enligt retoriken skulle byggas bort, förkastades kvartersstadens delvis klassintegrerade princip.

Annons
Annons

Trädgårdsstadens sociala differentiering förtydligades i stället av funktionalismen. Planeringen betonade ljus, luft och estetisk enhetlighet men här kategoriserades och sorterades. Under 30-talet planerades exempelvis Stockholm stads småstugeområden för skötsamma arbetare, förorter som Enskedefältet, Åkeshov, Norra Ängby. Med stadsplanering som verktyg handlade småstugan uttryckligen om att sortera fram en önskvärd befolkning: en ung och skötsam industriarbetarfamilj med ordnad men begränsad ekonomi.

Samtidigt planerades förorter för de allra fattigaste. Smalhusen med små lägenheter planerades efter devisen att bostadsfrågan för de minst bemedlade familjerna inte kunde löses genom egnahem. I områden som Hjorthagen, Traneberg och Hammarbyhöjden, Riksby, Telefonplan, Hägerstensåsen, Abrahamsberg och många andra förorter från 30-talet byggdes smalhus med företrädesvis lägenheter om 2–3 rum. Samtidigt byggdes Södra Ängby med sina 500 villor för tjänstemän.

Stockholms stad tog sig an ett brett spektrum av samhällskategorier, men när 30-talets arkitekter i differentieringens namn planerade för framtiden fanns ingen integrerande ambition att blanda hustyper och befolkningskategorier. Smalhusens förorter planerades för de minst bemedlade, småstugorna för inkomsttrygga arbetare och medelklassen till områden som Södra Ängby.

Landskapsplaneringen förstärker samtidigt förorternas isolerade karaktär. Enligt retoriken utgick denna Stockholmsskolans landskapsplanering från en övergripande idé om integration och att invånarna kunde mötas i parkerna som klasslösa zoner. Parkremsor och skogsdungar ramar då effektivt in olika förorter, och landskapsplaneringens egenskaper har på så vis inrutande och separerande effekter som förstärker respektive förorts egen isolerade placering.

Annons
Annons

Efter andra världskriget skedde en till synes dramatisk omvärdering i stadsplaneringen. Grannskapsenheten etablerades som planeringsideal. Mindre enheter skulle ges ett självständigt liv med bostäder runt ett centrum. Många av de sociala, kulturella och kommersiella komplement som saknades i 30-talets förorter planerades nu in som komponenter till det dagliga livet. I den stadsplan som utarbetades för Vällingby ritades en mängd olika bostadstyper: villor, radhus, småstugor, hyreslägenheter och bostadsrätter.

Gemenskap blev ett avgörande ledord och bland tidens arkitekter fanns en stark tro på att stadsplanering kunde åstadkomma och upprätthålla gemenskap mellan grannar. Men när socialdemokratin metaforiskt talade om en folkhemsgemenskap på ett nationellt plan var arkitekterna inriktade på betydligt mindre gemenskaper. I sociologiska termer skulle primärgruppens gemenskap åstadkommas och samhörigheten ansågs bli bättre om invånarna tillhörde samma kategori, samma yrkestillhörigheter och inkomstnivå.

I den ljusa och moderna förorten skulle hemmafrun och de familjeförsörjande männen träffa sina grannar. Familjerna skulle umgås och barnen leka. Den lilla bygemenskapen stod som förebild. Förortsborna skulle helt enkelt trivas bättre om grannarna var av samma slag som de själva. Lösningen för primärgruppens gemenskap fanns i en indelning i små och avgränsande enheter. Därför blandades inte olika hustyper huller om buller i en och samma förort. I stället delades också grannskapsenheterna in i mindre delområden: 30–40 radhus i en avgränsad enklav, andra områden med villor, egna gårdar med hyreshus. Landskapsplaneringens inrutande effekter grupperar effektivt dessa enklaver med olika hustyper.

Annons
Annons

Bakgrunden var ett uttalat önskemål att bygga in social homogenitet. Effekten blev en segregerad struktur. Och visst har idéerna om en lokal gemenskap fått fotfäste i våra dagar. All lycka till den politiker som vågar placera en flyktingförläggning i en villaförort. När den lilla klasshomogena gemenskapen stod i fokus var det enligt samma logik omöjligt för 40-talets arkitekter att rita in ett gäng integrerande överklassvillor mitt bland Hökarängens lägenhetsbestånd.

I historieskrivningen om det svenska 1900-talet och relationen mellan folkhemmet och stadsplaneringen reproduceras ibland myten om folkhemmets förorter som ett konkret uttryck för socialdemokratins klassutjämnande ambitioner. Funktionalismen skrivs då samman med begrepp som demokrati, jämlikhet och integration. Föreställningar om ett socialdemokratiskt lyckorike har genom decennier av forskning och debatt ersatts av mer verklighetsförankrade förklaringar.

Stockholm som en hårt segregerad stad kan emellertid inte enbart ses som resultat av efterkommande segregationsprocesser. Funktionalismens arkitekter ärvde i stället idéerna från sekelskiftets förorter och planerade radhus i ett område, villor i ett annat, flerfamiljshus i ett tredje. Socialdemokratins klassutjämnande inriktning fick på så vis ingen avspegling i stadsplaneringen. Frågan om social differentiering, och i förlängningen en segregerad stad, måste förklaras som en strategisk och eftersträvad planering.

Ett stort ansvar för dagens hårt segregerade Stockholm vilar på den arkitektkår som bar fram funktionalismen. Dagens integrationspolitik har ärvt en svår för att inte säga omöjlig uppgift. Hur integreras befolkningen i en förortsstruktur som byggts efter motsatta principer? Frågan är också om dagens bostadskonsumenter vill ha integrerade förorter med blandad bebyggelse? 1900-talets strategi om social homogenitet återanvänds gång på gång i vår egen tid. Principen med typhus för typfamiljer, radhus i ett område, enfamiljshus i ett annat, återkommer i stadsplan efter stadsplan. Många av dagens stadsplanerare omhuldar fortfarande funktionalismens utgångspunkt att lika barn leka bäst.

**Christian Björk
**
Doktorand vid Forskarskolan i estetiska vetenskaper/Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons