Annons

Per Lindvall:Utredningen visar på begränsad ekonomisk bildning

Regeringens utredning om vinster i välfärden och förslaget om avkastningstak och oppositionens skarpa utskällningar vittnar om begränsad ekonomisk bildning på alla kanter.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Foto: Berit Roald/TT Bild 1 av 1
Foto: Berit Roald/TT Bild 1 av 1
Foto: Berit Roald/TT

Välfärdsföretagen har förutsättningar som gör dem extremt lönsamma till minimalt risktagande och avkastningstaket, på 7 procent plus statslåneränta, är ett rejält köttben för de stora företagen vars kapitalkostnader klart understiger den nivån.

Att som företrädare för Svenskt Näringsliv hävda att förslaget är ett ”ytterkantsförslag”, när 8 av 10 svenskar, inkluderat de med tydligt socialkonservativa och socialliberala värderingar, har invändningar mot de så kallade välfärdsföretagens vinstuttag, vittnar om en sorglig oförmåga till självkritik. Att hävda att förslaget är ”ett slag mot hela den svenska företagsamheten och en attack mot grundprinciperna för ett fritt näringsliv” är för att låna av den tidigare läraren Torgny Lindgren att ta till ”stororden” när argumenten börjar tryta.

Annons
Annons

Ingen har vad jag vet hävdat att bussföretag som Keolis och Nobina, vilka till 100 procent är offentligt finansierade, skulle få begränsningar i sitt vinstuttag. Några har ifrågasatt Skanskas agerande i byggandet av Nya Karolinska och Peabs kontakter med Solna kommun. Några minns också byggföretagens asfaltskarteller. Förutom att det alltid finns anledning att hålla garden uppe mot korruption och inkompetens vid affärer mellan det offentliga och det privata, så är det mycket få röster som vill införa några begränsningar alls.

Vi kan titta Nobina och Keolis resultat och balansräkningar. De harvar runt med rörelsemarginaler på 1-2 procent och har dessutom en tung balansräkning, i form av en bussflotta som de ska finansiera. De goodwillvärden som har uppstått vid förvärv är högst normala. Men de klarar att leverera en acceptabel lönsamhet.

Tittar vi på välfärdsföretagens resultat- och balansräkningar ser det helt annorlunda ut. Vi kan ta friskolornas ”älskling” Internationella Engelska skolan (IES). Den är extremt lönsam. Rörelsemarginalen för det senaste räkenskapsåret uppgick till 9,3 procent. Avkastningen på det investerade kapitalet, 730 miljoner i eget kapital och 175 miljoner i krediter, uppgick efter ett rörelseresultat på 170 miljoner kronor till goda 19 procent.

Men man måste också titta på vad detta kapital har investerats i. Hela 661 miljoner kronor utgörs av goodwill, som till sin helhet, från början 721 miljoner kronor, har uppstått när ett antal holdingbolag IES I, II och III, plus något luxemburgskt bolag på det, har köpt upp IES AB. Goodwill uppstår vid förvärv om köpeskillingen överskrider det bokförda värdet på eget kapital. År 2012 när Barbara Bergström sålde IES så uppgick det bokförda egna kapitalet till 140 miljoner kronor. Priset för Engelska Skolan var således 861 miljoner kronor. Ungefär 75 procent av det investerade kapitalet har således gått till att lösa ut den tidigare ägaren Barbara Bergström, som fortfarande äger 25 procent av ägarbolaget. Barbara Bergströms egensatsade riskkapital uppgick till 120 000 kronor, varför hennes avkastning översteg 5 000 procent.

Annons
Annons

Resten av det investerade kapitalet i det nu börsnoterade IES är placerat i en kassa på 233 miljoner kronor. Men verksamheten behöver inte denna kassa för den är helt självfinansierande, då betalningsflödena är sådana att skolpengen flyter in före det att löner och lokalkostnader ska betalas. Och investeringsbehovet är ytterst måttligt. Så Engelska Skolans verksamhet har egentligen inget behov av något investeringskapital. Avkastningen på det kapital som har investerats i själva verksamheten är således extrem.

Och så ser det ut hos alla de stora drakarna som Academedia, Attendo, Humana, Aleris och Amöba. Capio är ett litet undantag med sitt fastighetsbestånd. Allt ”investerat kapital” i välfärdsföretagen har i praktiken gått till att lösa ut tidigare ägare. Med ett börsvärde på 2,5 miljarder kronor så kan IES köpa ut sig själv via ett nytt holdingbolag, och öka det ”investerade kapitalet” till 2 900 miljoner kronor och därmed lägga sig med god marginal under Reepalus 7-procentstak, som är ett rundningsmärke för de stora och ett incitament att sälja för de små.

Systemet med skolpeng och vårdpeng gör att behovet av externt kapital är så nära noll man kan komma, (50 000 kronor). Det skulle vara intressant om Svensk Näringsliv kunde hitta något exempel på någon legalt verksam bransch som har samma förutsättningar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons