X
Annons
X

Leif Lewin: Utopin om en demokratisk världsordning

Nationalstaternas slutna ekonomier är en saga blott. Som den nuvarande krisen för EU visar, har vi i högsta grad blivit beroende av hur grannländerna sköter sig. Liksom slaget av en fjärilsvinge kan fortplanta sig till andra sidan jordklotet och ge upphov till tropiska stormar får i globaliseringens tid sociala händelser i ett land inte sällan dramatiska konsekvenser för hela världen. Staterna växer samman. Beroendet blir ömsesidigt. Alla har ett intresse av att ingen missköter sig. Däremot avvisar de flesta som skriver om saken folkvald regering och demokratiskt ansvarsutkrävande på global nivå som något fullständigt orealistiskt. ”Om vi ska kunna förbättra ansvarsutkrävandet inom världspolitiken, måste vi överge analogin med nationalstaten och hitta på andra, pragmatiska metoder”, skriver till exempel den ledande amerikanske forskaren Robert Keohane.

Redan vid fredsförhandlingarna i Versailles efter första världskriget användes uttrycket ”global demokrati” i två olika betydelser. Den ena var att fler nationalstater borde blir demokratiska. Detta projekt får väl sägas i stort sett ha lyckats i form av olika ”demokratiseringsvågor” under 1900-talet. Den andra betydelsen var just upprättandet av en demokratisk världsregering. Den idén har varit mindre framgångsrik. Starkast stod federalismen omkring 1945. Genom världskrigen hade nationalstaterna komprometterats. Uppenbarligen kunde inte Europas innevånare låta bli att slå ihjäl varandra. Något nytt måste träda i deras ställe. Men under de senaste 65 åren har nationalstaterna visat en överraskande livskraft och drömmen om en fredsbevarande världsregering har klingat av. Medborgarskap i en nationalstat utgör alltjämt den enskildes främsta politiska plattform.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X