Annons
Recension

Springa med åror Utmärkt gehör för psykologin

FÖRTÄTAD STÄMNING. I ”Springa med åror” återskapar Cilla Naumann skickligt känslan av att starka ögonblick i ens liv lever kvar i en och ibland till och med blir tydligare än det närvarande. Elise Karlsson fångas av romanen.

Uppdaterad
Publicerad

I ”Vi vantrivs i kulturen” målar Sigmund Freud upp en bild av hur själslivets tidigare stadier bevaras och lever kvar parallellt med senare stadier. Det är, menar han, som att tänka sig ett Rom där varje byggnad som någonsin byggts fortfarande stod kvar bevarad. ”På den plats där Palazzo Caffarelli nu står skulle – utan att den senare byggnaden försvann – den kapitolinska Jupiters tempel stå /---/.”

En plats som liknar detta Rom återfinns i Cilla Naumanns roman ”Springa med åror”. Den återfinns i trädgården som tillhör den bondgård där Monika bor med sin son Lasse. Det är en gård hon har tagit över från sin far, men utan att ta över jordbruket. Ändå är det som om hon hör hemma där, inte kan komma ifrån jorden. Aldrig lyckas bli en del av den stad hon försökt bo i, som hon fortfarande jobbpendlar till. Hennes Lasse är ett speciellt barn som blir en speciell vuxen, en som inte utvecklas i samma takt och på samma sätt som andra. I trädgården samlas de djur han tar på sig att begrava. I den djurkyrkogården finner Monika en märklig plats, ett slags projektion av den inre världen.

Annons
Annons
Annons
Annons