Annons
Recension

SpegelskenUtanförskap i skolan får ett ansikte

Under strecket
Publicerad

Huvudpersonen i
Cecilia Hanssons Spegelsken ska gå ut nian om en månad. Hon är inte en i gänget utan finns iakttagande vid sidan av de andra. Kamraterna, de som ”har makten över korridoren”, ser ned på henne. Utanförskapet får ett ansikte i Hanssons impressionistiska bilder av vad som händer de sista dagarna i nian. De korta, sammanpressade raderna, ett slags lyrisk prosa, vibrerar av återhållen förtvivlan.

Tonårens vånda, drömmar och längtan träder fram i skildringen av det starka känslotryck som huvudpersonen lever under. ”Jag är en lavendelprinsessa, med stenar i min kjolsficka.” Mycket antyds bara, men bokens lesbiska tema framträder tydligt. Berättaren älskar på avstånd en annan flicka i klassen, och titelns ”spegelsken” är det ljus som från denna beundrade gestalt faller även på bokens berättarjag. Den älskade flickan genomlyser allting, som neon. Hansson beskriver med både känsla och intensitet en ung människas protest mot samhällets likformighet, en protest som till sist tar sig desperata uttryck.

Annons
Annons
Annons