Utan nationen skulle lidandet vara förgäves

ACTIONBERÄTTELSE Soldaternas uppoffringar och fasor får inte upplevas som lönlösa. Kanske är det den yttersta drivkraften bakom Johanne Hildebrandts skildring av svenska soldater i Afghanistan i boken ”Krigare”.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

På Malmö konsthall kan man ännu denna vecka se ”Krigets fasor”, etsningarna där Francisco Goya gestaltar det våld som människor utsatte varandra för i hans samtid. På de små svartvita bladen framställs ett lidande som, såhär mer än 200 år efteråt, fortfarande är svårt att stå ut med. Sargade och stympade kroppar, kringslängda som köttstycken, upphängda i träd eller liggande i hög vid en vägkant, allt medan militärer, som ofta är av obestämd nationell tillhörighet, hugger och sticker, eller bara slött tittar på.

Som betraktare av dessa illgärningar har man ingenstans att ta vägen – lidandet som Goya visar upp är varken vackert eller ikoniserat, det saknar högre mening. Det är ett lidande som inte låter sig rättfärdigas; det skrivs inte in i de sedvanliga hänvisningarna till ”vi” och ”dem”, goda offer och onda förövare, och inte heller infogas det i de stora ideologiska, religiösa eller nationalistiska tankesystemen. ”Yo lo vi”, detta har jag sett, har Goya skrivit under en av sina bilder: detta är människor förmögna att göra mot varandra, och det är ohyggligt.

Annons
Annons
Annons